Ja – hur gick det för Piggelini då, att vara utan både mamma å pappa i 36 timmar? Och hur sjuttsingen gick det för barnvakterna – moster Mini & kompisen Johanna? Överlevde de?
Jo, det gick ju faktiskt HUR BRA SOM HELST! Heja Piggly, och heja Mini & Johanna! Det var liksom nemas problemas. Iggelini var glad som en lax att han fick hänga med några av sina favoriter (de har ju barnvaktat förut), och barnvakterna var glada att de fick hänga med en god bebis. Win win liksom.
Iggly nattmarodörade ju såklart en del, så Mini och Johanna var lite pömsiga dagen efter. Men annars gick det bra, han var inte ledsen eller så.
Och jag och Niklas var inte oroliga. Vi fick lite sms under kvällen med bildbevis på att vår bebis var alive and kicking så att säga, och det räckte för att vi skulle må bra. Vi är så trygga med min syster och hennes kompis. De har ju som sagt rattat Iggly förr.
När vi kom hem var det varken till eller från för Pigglys del, mer som ”ja där är de där filurerna igen”, så han verkade inte direkt ha saknat oss. Nån på bröllopsfesten som hade ett barn som var något äldre än Iggy sa att deras tidsuppfattning är så lurig när de är sådär små, att vi lika gärna kunde varit och handlat på Ica en stund. Vet inte om det stämmer, men det kändes som att det var ungefär på den sakna-nivån som Iggy var. Det vill säga inte alls. Vilket ju kändes skönt.
Så både barnvakter som barn klarade av dess 36 timmar galant. Päronen också. Win, win & win.
