Vanja Wikström

Förutom vackra trädörrar med graffitti så är Berlin också strösslat med fotoautomater. Så jag var ju tvungen att tvinga in la familia i en.

Resultatet. Inte dumt.

Har fått fnatt på att plåta dörrar. Jag tycker de är så himla vackra. Kombon sirligt finkarvad trädörr, strösslad med graffitti är….sjukt snygg tycker jag.

Och Berlin vimlar av dessa dörrar. Så jag plåtarplåtarplåtar.

Har fått en idé om att jag vill använda de här dörrarna på nåt sätt. Tror jag ska printa ut bilderna och sätta upp dem hemma, som konst. Fräsi fräsi va? Vips! Så blev jag fotokonstnär. Tror Berlin gör sånt med folk.

Hur fin skulle inte den här vara som tavla?

Tänker att jag printar ut allihop och sätter upp dem på väggen bredvid varandra. Tror det blir kalasfint.

Även i dag slank vi runt en hel del på stan. Och jag är knockad av hur snyggt Berlin är. Har kärat ner mig totalt i stämningen och uttrycket. Det rufsiga, tufsiga. Blandningen av fantastiska 1800-talshus i mint condition, som står bredvid sargade byggnadskroppar märkta av kriget, som är grannar med en tomma plättar där det innan andra världskriget med största sannolikhet stod hus, men där det nu växer ogräs.

Har nog aldrig tidigare varit på en plats där man så tydligt känner av historien. Man är liksom omgiven av den, hela tiden. Och det är….fint på nåt sätt. Det gör saker verkliga, sånt man bara läst om i böcker och sett på knastrig svartvit film. Och det är viktigt.