Ja, hur gick det för Niklas att vara mol allena med grodan i tre dagar och två nätter då? Jo – på det hela taget jättebra såklart. Båda lever ju.
Niklas är dock rätt sliten, för (självklart) lyckades bebelino pricka in att vara lite extra krånglig just dessa dagar.
Efter det att vi tog i med hårdhandskarna på nattkrigsfronten så har ju grodan faktiskt sovit som en liten prins.
Vi lägger honom runt 19, sen brukar han vakna en till två gånger per natt (ofta runt kl 01 och 03), men då är det bara att stoppa in nappen och vagga sängen lite så somnar han om.
Sen sover han till 06 när han äter en flaska ersättning, och efter det somnar han om till kl 08. Vilket för oss är rena rama paradiset om man jämför med hur det var tidigare.
Men de två nätter jag var i Berlin så ändrade han (såklart) sitt nya fina sovmönster, och vaknade varje timme efter kl 02 tills dess att det var dags att gå upp.
Ni har ju koll på min stackars karls värdelösa sömn, så vaknar bebelino varje timme innebär det att det inte sovs överhuvudtaget för el papa. Under i princip två nätter. Usch usch.
Sen är Piggly i början av ett utvecklingssprång just nu (”World of Categories” enligt Wonder Weeks), vilket gör att vår vanligtvis soliga bebis är mer av ett åskmoln. Eller, han är inte en regelrätt surmule, men han är kinkigare än vanligt. Blir snabbare missnöjd, inte tillfreds lika länge, kan ändra sinnesstämning från sol till mule på en sekund, utan synlig förklaring.
Så – den bebin åkte Niklas på medan jag var borta. Utan sömn i kroppen. Med en tilltufsad hälsa efter fyra månaders sömnkaos.
Så den konstanta huvudvärken och avsaknaden av aptit kom tillbaka som ett brev på posten, tyvärr. Han sa dock inte ett pip om det till mig, jag fick bara söta videos å bilder på en glad å god Piggly.
Fint, tycker jag. Jag fick njuta av min weekend. Så länge det inte förbättrar läget tjänar det ju inget till att båda två mår dåligt.
Men men, så Niklas var alltså rätt mör när jag kom hem i söndags natt. Eftersom det kändes som att han var på väg att gå över en gräns som inte ska korsas hälsomässigt (när huvudvärken och aptittappet landade), så får man vara försiktig så man inte bränner sönder nåt som inte går att laga.
Vi snackade om det i dag vid frullen – hur sjuttsingen GÖR ensamstående föräldrar? Hur klarar de sig? Bevisligen går det ju, med både ett och två och flera barn till och med. Men det kan inte vara lätt alltid.
För när man tycker att det är jobbigt, så är ju just vetskapen om att man har någon annan som kan ta över och ge en en paus, det som håller peppen uppe.
Eller logistiken – man kommer på att man glömt köpa blöjor/bebismat/whatever som e nödvändigt preciiiiis när man kommit hem, krånglat upp vagnen i lägenheten, fått av sig själv å bebis alla kläder, installerat sig (å bebis) på nät sätt som funkar hemma. Och istället för att lämpa bebis på förälder nr 2 å kuta ut och komplettera lite snabbt, så är det bara att rycka upp bebis, på med kläder, ut med vagnen igen, bort till affären, handla med (eventuellt) trött å sur bebis, åsså tillbaks igen. Pust.
RESPEKT till alla singelpäron/varannanvecka-föräldrar därute alltså.
Så för att få Niklas tillbaka på banan så har jag tagit grodan i två nätter (då han givetvis gått tillbaka till att sova som en prins ha ha ha…), och jag fortsätter ta nätterna nu tills dess att min möra karl är back on track.
Vet inte om någon nu kanske tänker att ”men herreguuuuud – ensam med sin unge i TRE dagar – ska det vara så jobbigt verkligen?”. Men man får komma ihåg att Niklas är lite tufsig hälsomässigt som sagt. Så han som vanligtvis är svårast i världen att få irriterad, blir nu lite matt ganska omgående när grodan bökar. Och då ÄR det jobbigt att ratta bebis från morgon till kväll, även om det ”bara” är tre dagar.
De har såklart haft det väldigt roligt också kanske jag bör tillägga. Gungat gungat gungat i park, och kladdat kladdat kladdat i sandlåda, hängt med farmor med mera. Men det var lite tuffare än vad vi trodde, det här med att ratta bebis ensam.
