Jaaaaa hörrni. Fifan! Den här bilden tog jag i går, i en utav de kissiga hissarna man tvingas in i som bebisförälder. Och jag hade inte precis varit på Akademikliniken och ”piffat läpparna”, mitt duckface kommer sig av att jag står och blåser ut en lååååååång pust av megasuperdupertrötthet.
Jag var så trött i går att jag höll på att gå av. Tror faktiskt aldrig någonsin tidigare jag varit så trött. Jag var liksom så trött att världen bara blev ett töcken; en labyrint av irritationsmoment som jag var tvungen att hugga mig igenom. Det var riktigt jävla vidrigt, för att vara uppriktig.
Det började med att jag ”vaknade” efter ännu en natts icke-sömn. Känns fel att skriva att jag vaknade, eftersom det per definition är omöjligt att vakna när man inte har sovit. Men ni fattar. Var redan då så trött att jag var fullkomligt snurrig. Gick å käkade frulle med Niklas och hällde i mig kaffe i ett fåfängt försök att ”komma igång”. Gick väl sisådär.
Rattade iväg Iggly till butiken, på vägen hann jag springa lite ärenden som hade med butikens bredband att göra. Sen körde vi tv-inspelning för hela slanten med Kajsa och hennes söta familj, och det var såklart SKITKUL! Jag tog i för kung å fosterland och lyckades uppbåda energi de timmar det tog att spela in, men när det var klart så la jag mig på golvet i butiken och …typ dog.
Att spela in tv-grejer tar rätt bra på krafterna även när man är full av energi, så att göra det när man är snurrtrött gör att man verkligen tar i från tårna. Dessutom bestämde sig Iggly för att vara världens krångligaste lilla bebis, så det var i princip omöjligt att spela in nåt med honom närvarande eftersom han lät för mycket. Så vi bollade, matade, underhöll, yada yada yada. Även Kajsas lille Ennis körde ett litet bökrace, så det bollades, matades och underhölls även där. Så, två bebbar som, tja var bebbar helt enkelt, gjorde att det krävdes omtagning på omtagning för att vi skulle få ihop det som behövdes.
Butiken blev dessutom varm som en bakugn. Det var strålande sol utomhus, men på grund av ljudupptagningen så var vi tvungna att ha dörren stängd = 50 grader i butiken.
Så – snurrtrött med energi på minuskontot, inspelandes tv-program med bökig bebis i skållhet bakugn. Det GICK, men när vi var klara så blev det typ härdsmälta för min del.
Rattade hem Piggly genom ett city i rusningstid = folk ÖVERALLT. Försökte komma ner i tunnelbanan, men samtliga nergångar med rulltrappor (och jag hittade inte hissen i mitt deliriska tillstånd) var avstängda pga ombyggnad. Det resulterade i att jag tre gånger fick svänga runt vagnen i tät folkmassa, en folkmassa som var på väg åt det håll som jag INTE var på väg mot, och som gjorde det rätt klart å tydligt för mig att jag var SKITJOBBIG som skulle åt andra hållet – dessutom med en satans vagn.
Det suckades, pustades och slängdes sura kommentarer kring mig å min runtirrande vagn. När tre övertatuerade snorungar (tillåmed ansiktena var täckta) bufflade sig förbi mig å Piggly så hårt att vi flög in i en (förvisso parkerad, men ändå) cykel – och dessutom hade mage att fnysa nåt i stil med ”kan du flytta pårej eller?” , så bara brast det. Mitt på Kungsgatan i Estocolmo så rusade jag in i snorungarna, stod fem centimeter ifrån deras tatuerade pannor och skrek ”DET ÄR FEL JÄVLA DAG Å MECKA MED MIG DIN SATANS SNORUNGE!”. Jag blev som vansinnig. Blir väldigt sällan arg, men nu var jag så fly fucking förbannad. Hade jag kunnat så hade jag smällt till nån.
Snorungarna slank i väg, men jag var på krigsstigen och älgade efter, med vagn å allt. De skulle få en sån satans utskällning så att de aldrig nånsin mer bökade med en trött mamma med barnvagn. Tror att mitt vansinnesvrål och allmänt vilda ”jag skiter i allt – uppenbarligen eftersom jag står å SKRIKER mitt på Kungsgatan!!!!!”-utstrålning gjorde snorisarna smått nervösa, för de slank över gatan fortare än kvickt, och SÅ tappad att jag sprang efter med Piggly mot röd gubbe mitt i rusningstrafik var jag ändå inte. Så de hann fly den vansinniga mamman. Tur för dem, kan jag säga.
Gav upp jakten på rulltrappor, skumpade Piggly nerför en evighetslång trappa ner till tuben tills dess att en annan mamma förbarmade sig över oss och hjälpte mig ner med vagnen. Jag var en millimeter från att gråta av tacksamhet.
Tog mig hem i nåt slags töcken, föll ihop så fort jag kom innanför dörren, och tokdäckade. Niklas hajade allvaret och tog ut Piggly på prommis, styrde sen allt bebisgöra och slank å köpte indiskt medan jag låg med glasartad blick på soffan.
Efter lite mat och kärlek började livskraften återvända, och efter tidig sänggång i går vaknade jag i morse med lite mer energi. Men fifan alltså. Vilken jävla härdsmälta. Det kändes som att 7 månaders sova-för-lite-jobba-för-mycket-ratta-för-många-grejer bara tjongade in i systemet och tvingade mig att liksom…stänga av. Typ. Som en Tvångsavlutning på Macen. Ha ha. Precis så, faktiskt.
Är impad att jag ändå lyckades få upp ett litet blogginlägg, i all trött förvirring. Och det märks att jag inte riktigt var på banan. Att en stavningsnazist som jag stavar tröttmössa med ett T = varningsflagg. Som att Mike Tyson skulle sätta boxhandskarna på fossingarna liksom. Nåt står inte riktigt rätt till. Hua hua.
Men men, i dag kändes det mycket bättre. Men jag ska ta denna härdsmälta på allvar, så nu är klockan 23.53, och vi stänger fabriken för dagen. Dygn nummer två alltså, där jag kommer i säng extremt tidigt för att vara jag. Nu ska det bunkras energi här.För jag orkar inte med att vara den där skrikande tokmånsen på Kungsgatan en gång till. Även om jag gärna skulle jaga rätt på de där snorungarna och ge dem en snyting. Lära dem VETA HUT! …som jag hade sagt, om jag var en sån där tokmåns som stod å orerade mitt i city.
Men jag föredrar att vara en glad skit i fortsättningen också, så nu stänger vi ner datorn och går å lägger oss. Förhoppningsvis slinker det in lite kvalitetssömn i natt. Håll tummarna nu mamas. Pust.
