Är ingen expert på bebisars utvecklingskurva, men tycker mig ändå se att Piggly liksom…ja, utvecklas. Den allra första tiden var han supernöjd med att ligga i sitt babynest bredvid mig på dagarna, och var inte det spännande nog så var babygymmet perfekt. Har börjat lära mig någotsånär vad han vill när han gör missnöjesljud.

Det är ju inte så himla många olika saker det kan vara; jagehungrig, bytminblöja, jagetrött, jagharbubblorimagen, jagvillrapa/prutta, tauppmigågossa. Typ så. Men nu den senaste tiden så har han gruffat lite, och trots att vi betat av listan ovan så är han inte riktigt nöjd. Men så kläckte vi det – när vi satte honom i hans babysitter så slutade gruffandet. Åsså blev han som en liten sol igen.

 

Jag tolkar det som att han vill ”va med”. Han vill inte ligga och titta upp i taket, utan han vill hänga med lite mer ”på riktigt”. Och då e sittern perfekt. Han kommer upp en bit, får en helt annan utsikt, och ett nytt perspektiv. Gungar man den sen litegrann så är lyckan total. Det är så himla kul att tänka att Iggy faktiskt är en liten person med en egen vilja, och man blir så glad när man lyckas lista ut vad det är han e sugen på.

För han är ju rätt hjälplös får jag väl lov att säga, utan vår assistans. Och därför känns det ännu viktigare att vi lyckas dechiffrera hans gruffande önskningar. Så tack snälla mormor för den superfräsiga babysittern, just nu Igglypigglys favorit! (Babysittern hittas här24, om det är någon som blir nyfiken på vad det är för någon som är Igster-approved.