Smörjer du magen eller så för att slippa bristningar och märken?
Jag tror att det är i princip 100% genetiskt om man får bristningar eller inte (min mamma fick inga, så jag brås nog på henne). Så egentligen tror jag inte att man kan påverka sånt med oljor och krämer.
Men, bara för att vara på den säkra sidan så har såväl mage som boobs fått sig en insmörjning med Apotekets mandelolja varje kväll. Om inte annat för att det är mysigt att klappa lite på sin bebis varje dag.
Vill du ha flera barn?
Ett till vill jag nog gärna ha, kanske till och med två om vi hinner med och orkar. Om det var upp till Niklas skulle vi styra upp ett helt surflandslag, men så många hinner vi inte med innan det börjar bli knivigt för mig på den biologiska fronten (iom att jag är 35). Tack och lov.
Tänkte bara fråga om ”Iggy” bara är ett arbetsnamn eller om ni redan nu bestämt att pojken ska heta det?
Han ska heta Iggy! Det spelar ingen roll hur han ser ut när han väl kommer, han ÄR liksom redan Iggy för oss.
Hur kom ni fram till namnet Iggy?
Vi trodde först att vi skulle få en tjej, och hade vääärldens bästa (enligt oss) tjejnamn på g. Och eftersom jag tycker det är så sjukt mycket svårare att hitta bra kill- än tjejnamn, så var bland det första jag tänkte när vi fick veta att det var en liten kille: ”hjääälp! Vad satan ska han heta?”. Minns faktiskt inte riktigt hur jag hittade namnet Iggy, en dag bara var det där. Hade väl förmodligen sett det någonstans och registrerat det på något plan.Föreslog det för Niklas, som tyckte det var kalasbra, och i samma stund var det bestämt.
Så vi är inga die hard Iggy Pop-fans som man kanske kan tro. Men ska man heta samma sak som en rockstjärna så känns herr Pop rätt bra i sammanhanget tycker jag. (Inget ont om Kurt Cobain, men det är nog bara just Kurt Cobain som kan få namnet Kurt att kännas härligt…)
Jag undrar hur länge det dröjde från det att ni bestämt er för att skaffa barn tills att du blev gravid?
Det gick på första försöket faktiskt. Min kropp var tydligen lika sugen på kids som Niklas.
Hur kände du att du var gravid?
Min kropp reagerade väldigt lurigt på att jag blev preggo. Jag vaknade en morgon och kunde inte ta mig upp ur sängen. Lederna var stela som pinnar, och så fort jag rörde mig så gjorde det ont. Kunde knappt gå i trappor och gick från 35 år till 95 år på ett dygn. Inte så himla kul. Hade ingen aning om att jag var gravid, så jag bodde i princip på vårdcentralen i en veckas tid, och de tog testpåtestpåtestpåtest utan att hitta någon förklaring på varför min kropp blivit som en gammal tants.
Det pratades om reumatismutredning och andra autoimmuna sjukdomar, vilket var duktigt ångestframkallande. Trodde på riktigt att jag hade fått någon obotlig sjukdom, och att jag sakta men säkert skulle förtvina och dö. Var också inne på att det var stressymptom då jag hade jobbat som en galning under våren.
Tänkte tanken efter ett tag att det kaaanske kunde bero på en graviditet, men efter ett test som visade negativt resultat la jag ner den tesen. (Hade naivt nog ingen aning om att det dröjer ett tag innan testen registrerar en graviditet.)
Men efter ca 10 dagar började jag känna mig bättre, och när mensen uteblev tog jag ett test till. Och då syntes ett svagt streck. Pratade med en kompis till mig som är läkare, som sa att de symptom jag visade upp faktiskt förekommer hos nygravida som tecken på graviditet, även om det är väldigt ovanligt.
Så tydligen fick mitt system sig en knäpp när Igster kom till, efter 14 dagar var jag dock helt återställd och har inte känt av ledprylen överhuvudtaget sen dess. Har ju också haft en väldigt härlig och okomplicerad graviditet, kanske fick jag den som kompensation för att jag i två veckors tid troode att jag skulle dö där i början. 😉
Hur lång är du och hur mycket har du gått upp under din graviditet?
Jag är en liten rackare, mäter 166 cm över havet. Vi äger ingen våg, så jag vet inte exakt hur mycket jag gått upp eftersom jag inte vet vad jag började på. Men, jag vet att jag brukar väga mellan 51-53 kg (beroende på hur mycket saltlakrits som slinker ner).
Så om jag låg på 52 kg från början så har jag hittills gått upp 11 kg (är nu i vecka 37). Jag har ätit precis som jag velat under hela min preggofiering, och har helt klart unnat mig mer godis än vanligt. Men det känns som att det mesta jag lagt på mig är Iggys prylar, som borde försvinna rätt snabbt.
Det ska bli spännande faktiskt, att se hur mycket vikt som består av bebis, fostervatten, moderkaka osv.
Har du haft sammandragningar tidigt?
Nej, de började först för några veckor sen. De kommer t ex om jag älgar på lite för snabbt när jag är ute och går (måste av ngn outgrundlig anledning alltid gå så snabbt jag bara kan, något som min livmoder numera protesterar emot).
Jag undrar hur du tänker kring kost och motion både nu under graviditeten och senare under amningen. Bara lite generellt så där. 🙂
Jag tycker om att vara noggrann med vad jag stoppar i mig och älskar att äta, men jag avskyr att laga mat. Himla dålig kombo. Som tur är har jag världens bästa kille som lagar fantastiskt god (och nyttig!) mat till mig varje dag. När inte han är hemma lever jag på saltlakrits och cheeseburgare.
Vi var ganska ekomedvetna även innan Iggy flyttade in i min mage (framförallt för att vi juicar så mycket, det blir det rena rama giftcocktailsen om frukten inte är eko-odlad), men snäppade upp det ett steg till efter att vi fick reda på att vi skulle få en bebis. Man är ju liksom så rädd om det där sköra lilla livet därinne, som inte alls har samma förmåga att hantera gifter som man själv har. Så nu köper vi i princip allt ekologiskt.
Vi börjar alltid dagen med en juice, tror att vår råsaftcentrifug till och med jobbar hårdare än jag. 😉 En klassiker är: apelsin, äpple, broccoli (eller grönkålsblad), ingefära, citron, morot, spenat och selleri. I med en matsked ekologisk linfrölja, så har man världens bästa start på dagen. Har haft fantastiska värden genom hela min graviditet, och är helt säker på att det beror på allt juicande. Det är ett så himla lätt sätt att få i sig så mycket bra prylar.
Jag håller tummarna för att Niklas ska orka fortsätta vara min personliga mästerkock även efter Iggys ankomst, så att inte sömnlösa nätter förvandlar även honom till en cheesburgarmumsare.
Vad gäller motion så har jag aldrig varit en gymråtta, och får nog inse att jag (tyvärr) aldrig kommer bli det heller. Då och då dyker det upp ett jättesug, och jag vill bli Frisk Och Stark. Men det slutar alltid med att gymkortet bara kostar pengar och aldrig används. Är en sån som måste ha en personlig tränare för att det ska bli nåt av det hela tror jag.
Är däremot en hejare på vardagsmotion; tar aldrig rulltrappan, går i stället för att ta tunnelbanan osv. Så när man ska ut å rulla vagn i vår kommer motionen automatiskt tänker jag.
Vågar du äta sushi nu? (Jag vill, men är så skeptisk.)
Absolut! Jag har typ levt på sushi hela under min graviditet, framförallt till lunch. Vi var ju i Japan också när jag precis var nypreggofierad, och att befinna sig i Japan utan att äta sushi GÅR liksom inte. (Kan tillägga att det var utomjordiskt gott också. En ny nivå på sushi som man typ inte visste fanns.)
Man ska inte äta tonfisken eller insjöfiskar, men t ex laxen går ju finfint – så länge den varit fryst. Så gå till ett fräscht och bra ställe, fråga om deras lax varit fryst, och är svaret ”ja” så är det fritt fram att njuta!
Vad har varit det bästa med graviditeten? Det mest överraskande?
Det bästa: Att man hela tiden bär med sig någon slags extralycka som liksom gör att livets härlighetsnivå höjs ytterligare ett snäpp. Att Iggy legat och trynat i min mage har gjort att varje dag på något sätt känts som en del i ett stort äventyr.
Inte för att jag direkt spenderat 100% av min vakna tid med att fundera kring att jag är preggo (tvärtom, har haft den stressigaste hösten någonsin jobbmässigt vilket gjort att jag ganska sällan stannat upp och reflekterat över att jag håller på och bakar en bebis). Men varje gång tanken slunkit dit så har jag blivit så himla glad.
Det mest överraskande: Att jag inte en enda gång har känt mig rädd för vad som komma skall. Nu är det tre veckor kvar, så lite tid finns ju fortfarande för ett rejält psykbryt. Men eftersom jag varit så osugen på att skaffa barn under så många år (Niklas som velat ha barn länge har haft en ängels tålamod med mig på bebisfronten…), så känns det nästan märkligt att det känns så himla naturligt nu.
Vände från nejjagvillfortfarandeintehabarnännu till yesnukööörvi i våras, och sen den dagen så har hela barnprylen känts toppenbra. Tror det beror mycket på att jag har världens bästa partner in crime när det gäller föräldraskapet, är så himla trygg med att Niklas är en sån klippa på alla områden i livet.
Vad skulle du ge dig själv för råd/tips om graviditeten om du kunde åka tillbaka till den stunden du fick veta att du var gravid?
Eftersom jag trodde att jag skulle förtvina och dö där i början så är ”DU SKA INTE DÖ DU SKA BARA PYSSLA IHOP EN BEBIS!” det första jag skulle säga till mig själv. Sen skulle jag nog be mig själv slappna av lite, det var väldigt nojigt där i början tycker jag, innan det magiska 12-veckorstrecket.
Fast jag tror nog ändå inte att jag skulle kunnat slappna av då, tanken på missfall var liksom ständigt närvarande. Jag tyckte att det kändes som att vi hade en bebis från den stunden vi såg det där svaga strecket på stickan, så jag förstår verkligen att ett missfall i vecka 7 kan sätta lika djupa spår som ett i vecka 15.
Och jag har sån stor respekt för alla som varit tvungna att gå igenom denna hemskhet, men ändå pallat ladda om och försökt igen. Tror knappt att det går att förstå vilken styrka som krävs för det, innan man själv haft en bebis i magen.
Är du nervös inför förlossningen?
Eftersom jag fått mitt kejsarsnitt beviljat och därför får föda på det sätt som jag känner mig tryggast med, så är jag inte så nervös. Men när jag väl ligger där på operationsbordet kommer jag nog absolut inte vara så kaxig. Egentligen är det ju helt sjukt det som ska hända; att de ska skära upp min mage och plocka ut vår bebis – medan jag är vaken. Gaaahhhh… Jo, okej, nu är jag nog nervös inför förlossningen. 😉
Hur kommer det sig att du väntade tills du var 35 med att skaffa barn?
Det kändes inte rätt innan dess helt enkelt. Tvärtom, så funderade jag under ett par år om jag ville ha barn överhuvudtaget. Men jag tror den största anledningen var att jag inte hade hittat rätt karriärsmässigt. Det kanske låter konstigt, men för mig har alltid jobbet och livet flätats ihop väldigt tätt: mittjobbärmittlivärmittjobb liksom. Känner jag mig inte trygg och tillfredsställd jobbmässigt, så är jag inte trygg eller tillfredsställd som mänska heller.
Har i princip aldrig varit anställd utan alltid skapat mina egna arbetstillfällen utifrån vad jag velat göra. Och i över ett decennium så höll jag på med musik och var hundra procent säker på att det var där jag hörde hemma. När det visade sig att det inte var så, tog det ett tag innan jag hittade en annan planet att bebo och känna mig trygg på: GlamMom.se som jag grundade tillsammans med min kompis Malin.
Jag älskar att jobba, gör det oftamycketochgärna, och kommer aldrig kunna vara en person som går till sin arbetsplats, gör sina timmar, tar emot sin lön och sen Lever Livet när arbetsdagen/veckan är slut. Jag måste göra något jag brinner för, som jag kan se växa. Annars mår jag inte bra. Men med GlamMom föll allt på plats, jag hittade vad jag ville göra och mådde bra. Och då kom också viljan att skaffa barn. Jag känner mig själv, och vet att jag har en förmåga att snöa in på saker.
Och hade jag skaffat barn utan att ha hittat rätt på jobbfronten så skulle jag ha grottat ner mig helt i min bebis, blivit världens bästa mamma, och sen haft jordens största ångest när mammaledigheten var över eftersom jag inte skulle ha någon aning om vart JAG var på väg. Det hade kanske ordnat sig, men för mig var det en förutsättning att först bli trygg i min egen livs/jobbsitiuation innan jag pusslade in ett till liv i den.
