…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag å grodis var ute å sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, såg sen att mitt barn såg ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.

Känns ju trist att sprida deppbilder på sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÄR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser SÅ olyckligt ut!”. Så jag försökte igen.

Inte mycket bättre. Fick med båda två (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, då mitt barn på denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har också förstått att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. Å inte ens lite Frolic finns det att snaska på i det trånga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.

Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet åt fel håll. På´t igen.

Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framåt: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon på mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl såhär de flesta ser en ändå, när man är ute å rastar sin bebis. För att gå på stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger så. Så den här selfien får helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni såg inte ens att mina ögon var klippta förrän jag påpekade det, eller hur?