Vanja Wikström

När man är ett företag bestÃ¥ende av smÃ¥barnsmamas sÃ¥ blir det en del vabbande. Just nu är det stackars Iricas familj som Ã¥kt pÃ¥ kräksjukan. Irica rattar vÃ¥r fysiska butik, och just nu är alla vÃ¥ra extratjejer bortresta/sjuka etc etc. SÃ¥ dÃ¥ fÃ¥r fröken VD kavla upp ärmarna Ã¥ hoppa in. SÃ¥ i morgon (eller i dag, klockan är ju 01:54 hmmm.. jag menar alltsÃ¥ onsdag 27 augusti) kommer jag att ratta GlamMoms butik mellan kl 17-18. Piggly är med som en extra hjälpande (ehhhhh) hand, och Glammis-Malin kommer ocksÃ¥ vara där för att hjälpa till. Spontant butiksjobb alltsÃ¥! När man är egenföretagare kan allt hända ha ha…

SÃ¥ kom Ã¥ säg hej om ni vill, vore ju skoj om man fick se nÃ¥n av er! Vi kan bjucka pÃ¥ 20% rabatt pÃ¥ ett helt köp ocksÃ¥, rabatter är ju alltid härligt. Butiken ligger pÃ¥ Regeringsgatan 91 i Stockholm, och är fylld med massa fint till preggosar & ammande. Till exempel klänningen ovan. Nu är det godnatt känner jag. Zzzz…

Och nej, det här inlägget handlar inte om Babblarna. Jag veeeeeet – maaassor av barn (och föräldrar, tacksamma för ett brejk) ääälskar Babblarna. Iggy har hört den där blibblubblobb-sÃ¥ngen en gÃ¥ng, och den verkade ju vara typ som bebisknark. Har inte orkat med den nÃ¥n mer gÃ¥ng dock, men ska testa MIN favoritbarnlÃ¥t pÃ¥ honom i morgon. ”Dat Dere” Med Rickie Lee Jones. För de som avskyr jazzdribblande saxar kan jag varmt rekommendera att hoppa till 01:05 in i klippet. Men stanna där, Ã¥ ge lÃ¥ten en chans. Den är för jävla söt.

Låten släpptes första gången 1960, och texten beskriver en uppspelt liten pojke som första gången går på zoo med sin mamma. Så himla gölligt. Och hon sjunger den så fint. På barnspråk, liksom. Återstår att se om även denna är som bebisknark. Har väl mina tvivel. Kanske att denna pärla får vänta några år, och att mamma får acceptera Babblarna. Pust.

…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag Ã¥ grodis var ute Ã¥ sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, sÃ¥g sen att mitt barn sÃ¥g ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.

Känns ju trist att sprida deppbilder pÃ¥ sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÄR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser SÅ olyckligt ut!”. SÃ¥ jag försökte igen.

Inte mycket bättre. Fick med bÃ¥da tvÃ¥ (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, dÃ¥ mitt barn pÃ¥ denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har ocksÃ¥ förstÃ¥tt att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. Å inte ens lite Frolic finns det att snaska pÃ¥ i det trÃ¥nga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.

Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet Ã¥t fel hÃ¥ll. På´t igen.

Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framÃ¥t: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon pÃ¥ mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl sÃ¥här de flesta ser en ändÃ¥, när man är ute Ã¥ rastar sin bebis. För att gÃ¥ pÃ¥ stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger sÃ¥. SÃ¥ den här selfien fÃ¥r helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni sÃ¥g inte ens att mina ögon var klippta förrän jag pÃ¥pekade det, eller hur?