Vanja Wikström

När man är ett företag bestående av småbarnsmamas så blir det en del vabbande. Just nu är det stackars Iricas familj som åkt på kräksjukan. Irica rattar vår fysiska butik, och just nu är alla våra extratjejer bortresta/sjuka etc etc. Så då får fröken VD kavla upp ärmarna å hoppa in. Så i morgon (eller i dag, klockan är ju 01:54 hmmm.. jag menar alltså onsdag 27 augusti) kommer jag att ratta GlamMoms butik mellan kl 17-18. Piggly är med som en extra hjälpande (ehhhhh) hand, och Glammis-Malin kommer också vara där för att hjälpa till. Spontant butiksjobb alltså! När man är egenföretagare kan allt hända ha ha…

Så kom å säg hej om ni vill, vore ju skoj om man fick se nån av er! Vi kan bjucka på 20% rabatt på ett helt köp också, rabatter är ju alltid härligt. Butiken ligger på Regeringsgatan 91 i Stockholm, och är fylld med massa fint till preggosar & ammande. Till exempel klänningen ovan. Nu är det godnatt känner jag. Zzzz…

Och nej, det här inlägget handlar inte om Babblarna. Jag veeeeeet – maaassor av barn (och föräldrar, tacksamma för ett brejk) ääälskar Babblarna. Iggy har hört den där blibblubblobb-sången en gång, och den verkade ju vara typ som bebisknark. Har inte orkat med den nån mer gång dock, men ska testa MIN favoritbarnlåt på honom i morgon. ”Dat Dere” Med Rickie Lee Jones. För de som avskyr jazzdribblande saxar kan jag varmt rekommendera att hoppa till 01:05 in i klippet. Men stanna där, å ge låten en chans. Den är för jävla söt.

Låten släpptes första gången 1960, och texten beskriver en uppspelt liten pojke som första gången går på zoo med sin mamma. Så himla gölligt. Och hon sjunger den så fint. På barnspråk, liksom. Återstår att se om även denna är som bebisknark. Har väl mina tvivel. Kanske att denna pärla får vänta några år, och att mamma får acceptera Babblarna. Pust.

…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag å grodis var ute å sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, såg sen att mitt barn såg ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.

Känns ju trist att sprida deppbilder på sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÄR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser SÅ olyckligt ut!”. Så jag försökte igen.

Inte mycket bättre. Fick med båda två (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, då mitt barn på denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har också förstått att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. Å inte ens lite Frolic finns det att snaska på i det trånga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.

Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet åt fel håll. På´t igen.

Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framåt: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon på mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl såhär de flesta ser en ändå, när man är ute å rastar sin bebis. För att gå på stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger så. Så den här selfien får helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni såg inte ens att mina ögon var klippta förrän jag påpekade det, eller hur?