Vanja Wikström

På kvällen gick vi till The Bird som vi fått rekommenderat av så många (TACK för era grymma tips hörrninini!). Och burgarna var ASgrymma.

Pommesen var också sjukt smarriga. Rätt stimmigt ställe dock (dessutom fredag i dag ju), så vi satt inte kvar så länge utan tog en tur runt i Kreutzberg.

…och parkerade oss på den här barens uteservering (JAAA man kan sitta ute här, heja heja Berlinvädret!).

Jag beställde en Irish. Min första sen strax innan jag blev preggo. Det brukade vara en sån favvo, men jag måste erkänna att jag inte tyckte den var så himla smarrig nu.

Jag brukade skåpa i ett duktigt antal skedar socker i den, men nu när jag ÄNTLIGEN blivit vuxen och lärt mig dricka kaffe utan socker, så kändes det konstigt. Och utan socker så smakade irishen…whiskey å kaffe. Och det var liksom…typ inte så gott alls ju. (Hoppas du förlåter mig om du läser detta söta glammis-Malin, min Irish-partner in crime…)

Så jag tror faktiskt att detta kan vara min allra sista Irish. Kanske ska satsa på en Karlsson istället, så att det blir lite sötare (är inte det med varm choklad å nåt spritigt?). Eller krypa till korset och börja skåpa i de där skedarna socker igen.

Dag 1 i Berlin får MVG. Godnatt fina blogoliner!

Det blir jordens bildbomb det här, men det fanns ju som sagt sååå jäkla mycket snyggt att plåta. ÖVERALLT.

Berlin levererar!

Det här stället var favoritdelen av dagen för min del. Vi slank in genom en port, och vips befann vi oss på världens snyggaste ställe.

Tokfint, på det där rufsiga sättet som är precis som jag föreställt mig Berlin.

Vi hittade ett vansinnesmysigt fik där som hette Café Cinema.

Där dracks det en cappo. Eller, okej. Jag drack den inte alls, sippade bara och insåg att den var tokdålig. Men the surroundings vägde liksom upp den läskiga cappon. Med råge.

Pappsen sippade på ett glas vitt.

Berlinfniss.

Vart man än vände blicken på denna magiska lilla bakgård så var det apsnygg konst som bara skrek att den ville bli plåtad.

HUR fint ställe?

Min bror tyckte att mitt plåtande var i det närmaste hysteriskt. Men…

…när vi tagit oss allra längst in på den här luriga bakgården, och ovan skapelse tornade upp sig över oss (den rörde sig även kan jag tillägga – flaxade med vingarna)…

…så ryckte även han fram kameran. Ett gigantiskt flaxande plåtmonster går ju liksom inte att motstå… Only in Berlin, va?