Vanja Wikström

Ja, hur gick det för Niklas att vara mol allena med grodan i tre dagar och två nätter då? Jo – på det hela taget jättebra såklart. Båda lever ju.

Niklas är dock rätt sliten, för (självklart) lyckades bebelino pricka in att vara lite extra krånglig just dessa dagar.

 

Efter det att vi tog i med hårdhandskarna på nattkrigsfronten så har ju grodan faktiskt sovit som en liten prins.

Vi lägger honom runt 19, sen brukar han vakna en till två gånger per natt (ofta runt kl 01 och 03), men då är det bara att stoppa in nappen och vagga sängen lite så somnar han om.

Sen sover han till 06 när han äter en flaska ersättning, och efter det somnar han om till kl 08. Vilket för oss är rena rama paradiset om man jämför med hur det var tidigare.

 

Men de två nätter jag var i Berlin så ändrade han (såklart) sitt nya fina sovmönster, och vaknade varje timme efter kl 02 tills dess att det var dags att gå upp.

Ni har ju koll på min stackars karls värdelösa sömn, så vaknar bebelino varje timme innebär det att det inte sovs överhuvudtaget för el papa. Under i princip två nätter. Usch usch.

Sen är Piggly i början av ett utvecklingssprång just nu (”World of Categories” enligt Wonder Weeks), vilket gör att vår vanligtvis soliga bebis är mer av ett åskmoln. Eller, han är inte en regelrätt surmule, men han är kinkigare än vanligt. Blir snabbare missnöjd, inte tillfreds lika länge, kan ändra sinnesstämning från sol till mule på en sekund, utan synlig förklaring.

Så – den bebin åkte Niklas på medan jag var borta. Utan sömn i kroppen. Med en tilltufsad hälsa efter fyra månaders sömnkaos.

 

Så den konstanta huvudvärken och avsaknaden av aptit kom tillbaka som ett brev på posten, tyvärr. Han sa dock inte ett pip om det till mig, jag fick bara söta videos å bilder på en glad å god Piggly.

Fint, tycker jag. Jag fick njuta av min weekend. Så länge det inte förbättrar läget tjänar det ju inget till att båda två mår dåligt.

Men men, så Niklas var alltså rätt mör när jag kom hem i söndags natt. Eftersom det kändes som att han var på väg att gå över en gräns som inte ska korsas hälsomässigt (när huvudvärken och aptittappet landade), så får man vara försiktig så man inte bränner sönder nåt som inte går att laga.

Vi snackade om det i dag vid frullen – hur sjuttsingen GÖR ensamstående föräldrar? Hur klarar de sig? Bevisligen går det ju, med både ett och två och flera barn till och med. Men det kan inte vara lätt alltid.

För när man tycker att det är jobbigt, så är ju just vetskapen om att man har någon annan som kan ta över och ge en en paus, det som håller peppen uppe.

Eller logistiken – man kommer på att man glömt köpa blöjor/bebismat/whatever som e nödvändigt preciiiiis när man kommit hem, krånglat upp vagnen i lägenheten, fått av sig själv å bebis alla kläder, installerat sig (å bebis) på nät sätt som funkar hemma. Och istället för att lämpa bebis på förälder nr 2 å kuta ut och komplettera lite snabbt, så är det bara att rycka upp bebis, på med kläder, ut med vagnen igen, bort till affären, handla med (eventuellt) trött å sur bebis, åsså tillbaks igen. Pust.

RESPEKT till alla singelpäron/varannanvecka-föräldrar därute alltså.

 

Så för att få Niklas tillbaka på banan så har jag tagit grodan i två nätter (då han givetvis gått tillbaka till att sova som en prins ha ha ha…), och jag fortsätter ta nätterna nu tills dess att min möra karl är back on track.

Vet inte om någon nu kanske tänker att ”men herreguuuuud – ensam med sin unge i TRE dagar – ska det vara så jobbigt verkligen?”. Men man får komma ihåg att Niklas är lite tufsig hälsomässigt som sagt. Så han som vanligtvis är svårast i världen att få irriterad, blir nu lite matt ganska omgående när grodan bökar. Och då ÄR det jobbigt att ratta bebis från morgon till kväll, även om det ”bara” är tre dagar.

De har såklart haft det väldigt roligt också kanske jag bör tillägga. Gungat gungat gungat i park, och kladdat kladdat kladdat i sandlåda, hängt med farmor med mera. Men det var lite tuffare än vad vi trodde, det här med att ratta bebis ensam.

Sista Berlininlägget! Och det här är ett sjukt bra tips – anteckna anteckna! Till detta superställe hittar man inte om man inte har någon som guidar en. Som tur var så hade vi Moster Mini till hjälp.

Stället heter Klunkerkranich, och för att komma dit så går man in på bottenvåningen av ett stort och superfult köpcentrum. Som dessutom var stängt och nersläckt i går när vi var där. Men låt er inte avskräckas utav Media Markt-butikerna och ICA Gross. Ta hissen upp till översta våningen, och knata igenom parkeringshuset.

 

Efter ett tag når ni Klunkerkranich-porten. Betala 3 euro och kom in i ett lite märkligt men mycket härligt takparadis.

 

Här kan man dricka öl, äta pizza, ta en kaffe, se på film, tokfesta, vuxenleka, barnleka, titta på den magiskt fina utsikten med mera med mera.

 

Inredningen är typ…”lurig apokalyptisk trädgård”-chic.

 

Stort plus för kreativ belysning.

 

Det fanns en jättestor sandlåda med allehanda leksaker i, och precis som på alla andra ställen vi varit på i Berlin så var den gemensamma nämnaren även här den eklektiska mixen av mänskor. Unga, äldre, festprissar, barnfamiljer, nyfödda bebbar, kärlekspar, åldrade fyllon, rikingar, fattiglappar… Alla får plats, liksom.

Så i sandlådan var det fullt av kids som lekte, medan föräldrarna tog en kaffe eller öl i solen.

 

Utsikten går inte av för hackor, man ser stora delar av Berlin från detta underliga ställe.

 

Jag beställde ett glas Cava – och fick det serverat i ett stort dricksglas. Det är så de jobbar där, kändes det som. Lika bra att maxa på liksom. Inga halvmesyrer här inte.

 

Mini å pappsen drack en öl.

 

Eller var det fem?

 

Min fina bror satt å såg lite sådär svartvitt fräsig ut.

 

Pappa rockade mina glittriga loppisglajer rätt bra måste jag säga.

 

Avslutade Klunkerkranich-besöket med att få mitt porträtt tecknat för 1 euro. Tog den här bilden, tänkte ju att det kunde vara kul å visa er blogoliner. Men det skulle jag inte gjort, för den unge konstnären blev fly förbannad och sa att ”Put down the camera! You´re killing my VIIIIBEEEZ!”. Ooooops.

 

Här sitter han å skäller på mig. ”I spend hours on my art, and you snap a picture in two seconds – it´s disrespectful! You´re killing the atmosphere!” gnölade han. Jag gjorde en pudel och lovade att lyda hans minsta vink om han lugnade ner sig.

 

Då plockade han fram sin feta joppe som låg gömd bakom skylten, sög i sig halva i ett enda drag, tog tre klunkar Fritz-Kola (också gömd bakom skylten) och blev på solskenshumör.

Efter det var tydligen hans VIIIBEEEZZZ tillbaka, och det var nemas problemas att såväl fota som teckna. Phu. Dessa artiiiiister alltså. Känsliga små blomstersjälar. Ehh.

 

Voilà – resultatet! Vågade under inga omständigheter fota teckningen när den var klar, av rädsla för att hans VIIBEEEZZ skulle försvinna igen, och jag kanske skulle bli anklagad för att stjäla hans själ eller nåt, så jag plåtade den först nu.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, annat än att den är ett riktigt roligt minne från Berlin. Som så mycket annat den här resan, som verkligen varit en toppenweekend! Att resa med papps å syskon rekommenderas starkt, och Berlin är en stad som jag besökt för första, men garanterat inte sista, gången.

Mauerpark var inte bara en loppis, det var strösslat av olika gatuband också. Den här killen hade förstått vikten av att som artist hitta en nisch. Han kallade sig för Naked Horse och ehhh…gnäggade sig igenom sina låtar.

 

En annan grej tydligen anordnas varje söndag och som var SJUKT kul var parkens karaoke. Hur skoj är det att titta på folk som sjunger dåligt? …kanske man tänker om nåt sånt. Så tänkte i alla fall jag, var helt klart skeptisk. Men Mini hade varit där förut och insisterade på att vi stannade. Och oj vad glad jag var att vi gjorde det, för det här var ingen vanlig karaoke.

I en amfiteater framför en enorm folkmassa gick person på person upp och rev av en sång, den ena mer otippat fantastisk än den andra. Den propre medelålders herren i kostym och svart rock var nr 2 att bestiga scenen.

 

Inom loppet av en refräng hade han förutom att få publiken att sjunga med även börjat strippa.

 

Här i bar överkropp, till folkmassans stora förtjusning, rockandes stjärten av de flesta och med en sjukt skön inställning fick han stående ovationer.

Och blandningen på folk som karaokade var väldigt stor. Efter den strippande kostymnissen kom en elvaårig kille i Freddie Mercury-mask och framförde ”I want to break free” med noggrant inövade dansmoves. SÅ sjukt sött. Stående ovationer igen.

Det var väldigt svårt att slita sig ifrån det här stället, man ville bara se vem som skulle komma härnäst och härnäst och härnäst. Hett tips alltså – missa inte söndagskaraoken!

Precis som på scenen så var publiken väldigt blandad – folk över 60, barnfamiljer, partajande hipsters som satt å ölade… Bästa bästa stämningen blir när det är blandat folk tycker jag.