Vanja Wikström

Jag fick blodad tand i går när jag fick sätta på mig lite finsmink. Så i dag åkte det röda läppstiftet på. Det var lääääänge sen sist. Sen Piggly kom har det blivit extremt lite av den varan. Inte ens läppglans (som jag knappt gick utanför dörren utan pre-Piggly) bär jag särskilt ofta längre.

Lite tråkigt, tycker jag. Och det beror inte på att jag inte hinner, eller orkar styra upp mig. Nej, det beror på att jag pussar så extremt mycket på Pigglys goda små kinder, och då är läppgrejs bara i vägen. Man orkar liksom inte ta på det, bara för att sen torka av det – pussapussapussa – och sen ta på igen. Och sen torka av det – pussapussapuuussaaaaa – och sen ta på igen. Eller hur?

Men lite trist är det allt.

Jag gjorde mig ju till i kväll och målade eyeliner, det har jag inte haft sen Piggly kom in i bilden. Och det märktes att det var ett tag sen jag hade finsmink. Upptäckte nyss att mina tjusiga retroögon ser ut såhär nu.

Hade liksom glömt bort att man inte kan gnugga sig i ögonen när man har finsmink. Men som tur är tror jag inte jag började gnuggandet förrän vi kom hem. Från retrotjusig till punktufsig i ett nafs.

Eftersom Piggly sover så bra nu så börjar vår energi sakta men säkert komma tillbaka. Och det innebär att min matlagande man har återvänt. I alla fall för ett gästspel.

Detta styrde han nämligen upp i kväll, det kan nog vara den godaste fisk- och skaldjursgryta jag någonsin ätit. Jupp, NÅGONSIN. Ojojoj, det var en smakchock faktiskt.

Hemkokt fond på räk- och musselskal, och sen en massa gottiga grejer i. Vansinnessmarrigt. Himmelriket för smaklökarna, och väldigt härligt på nyttofronten också. Känns skönt att äta nåt hemlagat, har inte blivit mycket av den varan på senaste tiden.

Ser ut som ett hjärta. Passar bra tycker jag. För det var mycket kärlek i den här grytan.