Vanja Wikström

http://youtu.be/Z02GKEsCw1M?list=UUnlpdvILq1zIIZm86hNOO7g

I detta klipp bjussas det på en badande groda, en la mama som färgar håret rosa, och (uppenbarligen) världens hetaste mirror face. #Zoolander

Som ni säkert märkte blev det inte mycket till bloggande i går. Det berodde på att det var en riktig jävla pissdag. Faktiskt. Jag var på världens sämsta humör, och det kändes hela dagen som att ALLT var emot mig. Typ.

Såväl min man som de stackars kontorsglammisarna fick stå ut med en gråtande Vanja (jupp, så illa var det – böltajm, BIG time) som inte var riktigt…ehhhh, stabil, kan man väl kanske säga.

Egentligen var det inget särskilt som hände, det var bara en sån där dag när man inte riktigt pallar med minsta motgång. Ni vet, vissa dagar bara ÄR såna. Så grejer som bara skulle varit skitsaker en annan dag, blir helt plötsligt prylar att börja böla över.

Och okej – jag har mens – men det beror inte på det (blir inte särskilt påverkad av den där hallonveckan, har aldrig blivit).

Dagen började med att jag fick ratta runt Piggly i vagnen aaaalldeles för länge innan frukost – han ville prompt inte sova. Det tog en halvtimme att söva honom, vankandes gata upp och gata ner, aphungrig, i svinkallt väder. Givetvis en dag då jag hade klätt mig alldeles för svalt, för jag ville vara lite extra flott. Typiskt.

Tji fick jag för min flotta outfit, den liksom garvade åt mig medan jag vankade runt. Jag frös arslet av mig. Ful blev jag också. Hade gjort mig fräsig i håret på morgonen, och testat att locka till detta nya korta hår.

Kände mig superflott när jag steg utanför porten. Men efter 30 minuters vankande i fuktig iskyla var den där snygga frissan som bortblåst. Mitt humör också, för den delen. Och typ där började det gå neråt.

Och ni kan säkert alla känna igen er – när den där nedåtspiralen väl har börjat snurra humörmässigt, så är det svårt att hejda den. I alla fall när man har en bräcklig dag. Vanligtvis är jag rätt duktig på att putta bort negativitet (man mår ju inte bättre för att man släpper den lös, brukar jag resonera). Men i går GICK det bara inte.

Tror det är en kombo av att jag haft lite för mycket att göra (konstant en massa MÅSTEN som sprakar omkring i nervsystemet), plus att vi behövt ta rätt jobbiga (men nödvändiga) beslut på kontoret på sistone. I går var helt enkelt skalet för tunt, och då räcker en sån struntsak som att behöva ratta runt en bebis i kylslaget väder liiite för länge, för att tippa en över kanten.

När Piggly väl somnat och jag kom in på fiket (där Niklas hade gått in å tagit plats, beställt och byggt iordning finfina mackor till mig innan de stängde frullen för dagen) så var kaffet kallt och….ja, fy fan jag HATAR att en sån SKITSAK fick mig att bli ännu surare. Såna saker FÅR liksom inte ta över ens humör, särskilt inte så att man sprider sin skit vidare till andra. Det är liksom inte schysst.

Och som sagt – hade det varit en vanlig dag hade jag inte förvandlats till en skitspridare heller. Men nu var det en bräcklig jäkla dag, och jag var ett bräckligt jäkla Jag. Så jag blev (ännu mera) surmule, sen gräts det hejvilt. Både ute på gatan och på kontoret.

På kontoret kändes det lite bättre sen. Glammisarna är riktiga gråtare hela bunten, så man är i gott sällskap. Man behöver inte skämmas för att böla inte, på vårt office. Och det är ju rätt skönt.

Men humöret satte sig liksom inte på hela dagen. Det bara skavde. Även om jag självklart blev VÄLDIGT glad när jag kom hem med mitt åskmolnshumör, och hittade detta i hallen:

”Min flickvän är ledsen och älskar blommor. Gör en bukett som hon blir glad av!”. Så hade Niklas sagt till floristen på Christoffers Blommor (min favoritbutik för blomster).

Och en sån här rackarns bukett kan man ju inte BLI annat än glad av!

Så. Himla. Lyxig. Bukett!

Preciiiiis såna där blommor som man liksom inte köper själv, för det är lite för dyrt. Jag blev väldigt, väldigt glad.

Blev givetvis sjukt glad för dessa otroligt fina blomster, men mest glad blev jag av att påminnas om (igen) att jag har världens bästa partner in crime på livsfronten. Niklas – jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Världen och livet blir finare och härligare och snällare och ljusare och gladare och underbarare, tack vare att jag får ha dig med på färden. Love you.

Och – i dag är humöret på plats igen. Inget skaver, och jag har slutat sprida skit.

Hittade en liten ledsen julstjärnekvist på golvet som trillat loss från krukväxten (ehh förmodligen avsliten av en trind liten bebishand). Satte den i vatten och vips så sturskade den till sig och blev urtjusig.

Och visst var det en otippat fin kombo – julstjärna och vit ros? Samma vitgröna loveliness i båda blomstren.

Blommor blommor blommor… Jag kan liksom aldrig se mig mätt.

Såna vackra rackarns mirakel.