Grodan har lärt sig nåt nytt, och jag är löjligt imponerad och nästan obehagligt fascinerad. Han har lärt sig att peka på taklampor. Så om man frågar ”Var är lampan?” dyker det upp ett litet finger som ivrigt visar vägen till närmsta ljuskälla.
Han lärde sig det i går, och nu vid frukosten pekades det hejvilt på alla lampor i hela lokalen. Hela tiden.
Och den här sjukt imponerade reaktionen får han (givetvis) varje gång det pekas. Glada stora leenden, medpekningar och ”duuuuktig groda!”.
Men alltså. Jag måste säga att jag tycker det är JÄVLIGT COOLT, det här med pekningarna faktiskt. För mig är det liksom det första ”riktiga” och supertydliga tecknet på att Iggy förstår vad vi säger.
Innan jag hade barn själv hade jag väl tyckt att ”jaha jaha det e väl lite småkul att ungen kan peka uppåt jajaja”, men nu är jag typ golvad av fascination. Jag tycker det är så jävla ballt! Det är som att nån osynlig vägg rasat ner, och helt plötsligt kan vi ha en helt normal direktkommunikation. I alla fall om taklampor.
Det pekades som sagt hela tiden. HELA tiden. Känns som att Iggy är lika fascinerad som jag å Niklas av att han kan göra sig förstådd.
Är så tacksam för den här resan man får vara med på, när man blir förälder. Kunde aldrig någonsin föreställa mig att den skulle vara så jäkla rolig. Förvånas ständigt över hur coolt det är. Vilket iofs inte är så konstigt – det ÄR ju APCOOLT att få följa en ny liten mänskas utveckling. Från…eeehhh, ja det att han var en tanke och lite sängguppande, fram tills att han blivit denna skicklige takpekande lampexpert.
Tänker ibland på att han faktiskt bara är 10 månader. I bara 10 månader har han levt sitt lilla liv, och redan kan han så mycket. Så jävla coolt.
Fatta att man kommer kunna snacka med den här lille krabaten sen. Ojojoj. Föräldraresan alltså. Inte så dum, helt klart.
