Vanja Wikström

På den här bilden gömmer sig en av mina absoluta bästisar på hälsofronten. Tänkte att jag skulle berätta lite om den för er fina blogoliner.

Och nej, jag har inte börjat med avkok pÃ¥ suckulenter eller nÃ¥t liknande. Det är den här rackaren jag pratar om – min älskade näskanna!

Och I know – den ser lite lurig ut. Till och med lite fallos-skum ut liksom. Men tro mig, det här är en bra kompis att ha hemma – särskilt i förkylningstider.

Flera av er har säkert redan koll pÃ¥ detta redskap, men för er som inte sett en sÃ¥n förut sÃ¥ är det alltsÃ¥ en näskanna. Den fyller man med vatten och salt, blandar, lutar huvudet lite snett över ett handfat – och sätter pipen mot ena näsborren. Sen skööööljer man! Halva kannan i högra näsborren, resten i den vänstra.

Med näskannan följer en liten sked med ett mÃ¥tt som ser till att salthalten i vattnet blir 0,9% – samma som i vÃ¥rt blod. Det svider inte, och sÃ¥ länge man ”stänger” näsan ner mot munhÃ¥lan sÃ¥ hamnar vattnet ingen annanstans än just runt i hÃ¥ligheterna bakom nosen, och sen svisch ut i handfatet.

Varför sköljer man dÃ¥ näsan, undrar ni? Jo – det finns alla möjliga fördelar. Jag gör det varje morgon. Dels för att det känns skönt och utrensande, men ocksÃ¥ för att förebygga förkylningar. Jag är ju gammal sÃ¥ngare som ni vet, och som sÃ¥dan är det värsta som kan hända att man Ã¥ker pÃ¥ en förkylning. När jag var ute och spelade mycket var jag livrädd för baciller 8 mÃ¥nader om Ã¥ret. Tills jag kom ihÃ¥g min gamla sÃ¥nglärares tips om just en sÃ¥n här kanna. Hon var ALDRIG sjuk, och menade att kannan var tricket.

I don´t know, men det jag vet är att jag också är väldigt sällan sjuk, och jag tror absolut att min nässköljningsrutin (sorry, inte så sexigt uttryck) hjälper till.

För er som blir nyfikna att veta mer om varför det är fiffigt att skölja näsan, gå in här och läs. Kannorna finns att köpa på de flesta hälsokostbutiker, och även apotek numera tror jag. Och här.

Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt. En dröm som tog mig tillbaka till tiden då jag var gravid, men ännu inte visste ifall jag skulle beviljas ett kejsarsnitt.

I drömmen hade jag precis genomgått mitt andra snitt, och vaknade upp (tydligen hade jag varit sövd under operationen) på sjukhuset, ensam och förvirrad. Jag hade bandage som täckte snittet, och frågade en sköterska om kirurgen hade gått in genom mitt gamla ärr. Det visste hon inte, men trodde att det nog hade gjorts ett nytt snitt på ett annat ställe. Var fanns min bebis? Det visste hon inte heller. Min man? Ingen aning.

Känslan i drömmen var sÃ¥ extremt obehaglig – jag var totalt utlämnad, oförmögen att pÃ¥verka min situation och jag kände mig sÃ¥ liten sÃ¥ liten sÃ¥ liten. Och det första jag tänkte pÃ¥ när jag vaknade, var att det var precis sÃ¥ jag kände mig innan jag fick mitt snitt beviljat.

Och med ens kom allting tillbaka, alla känslor kring det här med att eventuellt inte få bestämma över sin egen kropp, sin egen förlossning. Det viktigaste i livet. Usch. Jag har nästan glömt hur jobbigt det var; hur utlämnad jag kände mig, och hur DUM och FEL jag kände mig så många gånger. Och DÅLIG.

Obehaget att veta att nÃ¥t som betydde sÃ¥ oerhört mycket för mig, helt lÃ¥g i andra mänskors händer. Mänskor som jag pÃ¥ vägen var tvungen att övertyga pÃ¥ olika sätt: krusa för, vara pÃ¥läst och medveten inför, verka beslutsam – men inte fanatisk! – inför. Usch. Och fy.

För min del gick det ju vägen, och hade jag inte fÃ¥tt mitt snitt beviljat hade jag rört upp himmel och jord tills jag fick som jag ville. Men det är lätt för mig att säga. Jag bor i en storstad – säger en läkare nej sÃ¥ bokar jag tid hos en annan. Är en barnmorska oförstÃ¥ende, dÃ¥ byter jag. Men bor man pÃ¥ en mindre ort har man inte alltid samma möjligheter. NÃ¥t ni även berättat för mig.

För jag får mail varje vecka från kvinnor över hela landet som delar med sig av sina kejsarsnittsresor, och det är inte alltid såna med lyckliga slut. Det är berättelser som får mig att koka av ilska, för jag vet precis känslan av maktlöshet som man lätt tvingas in i under en sån resa.

Och att någon enda mänska ska behöva få nåt så fint som sin graviditetslycka grusad, gör mig så ont. Det är ren och skär barbari att tvingas genomgå en graviditet utan att ha rätt att bestämma över sin förlossning.

Jag är helt säker pÃ¥ att vi bara är nÃ¥t tiotal Ã¥r ifrÃ¥n ett samhälle där det är självklart att den födande kvinnan ska fÃ¥ välja pÃ¥ vilket sätt hon vill föda. Utan att behöva bli bedömd – och dömd. Men vi är inte där än. Och det gör mig sÃ¥ otroligt illa till mods att den obehagskänsla som nattens dröm ingjöt i mig gÃ¥r mÃ¥nga kvinnor runt med, just precis NU. Och för dem krävs det mer än att bara vakna, för att bli av med den.

MÃ¥ste tipsa om en annan favoritfrulle hörrni! Avocadomacka med schalottenlök, salt och chiliflingor – med ett pocherat ägg pÃ¥ toppen! SÃ¥. Rackarns. Smarrigt. Och matigt! Toppenfrulle. Funkar lika bra pÃ¥ hÃ¥rt bröd som mjukt.

Kaffe på det (och juice of course!) så har man en frulle som heter duga.

Tack för er input på Grodan/Nosen/Patosen-fronten också! Jag försöker få in liiite mera Iggy nu, så att han ska få bättre koll. Och mormor har ju varit här i två dagar nu och kallat honom Iggy för fulla muggar, så just för tillfället har han fått en rejäl Iggy-dos.

KUL att höra om era smeknamn förresten! Härligt att finns fler grodor därute – och fisar, skithönor och grisdrakar…! Ha ha, alltsÃ¥ – vad är det MED oss päron som kommer pÃ¥ sÃ¥ luriga namn till sina kids?! Barnen…inspirerar. Kan man väl säga.