Den här dagen startade med kaos. Grodan sov dåligt i förrgår natt, och i går natt var det bedrövligt. Vaknade varannan timme, skrek och bökade. Hemma skulle det varit nemas problemas, jag å grodan sover ju i vardagsrummet pga Niklas sömnproblem, så den enda som skulle störts av en sån natt är jag.
Men här sover vi i samma rum, så när grodan härjade blev jag APSTRESSAD. Dels för att jag visste att Niklas natt pajades, men också för att vi väckte hela kusinfamiljen som bor i rummet intill. Så fort de där ”wäääähh”-en kom, så sköt det ut adrenalin i hela kroppen och jag började pangsvettas. Så stressad blev jag. No fun.
Jag vet inte varför natten var så usel. Kanske var det den nya miljön, kanske var det den tunna luften på den här höga höjden, kanske var det vad fan som helst. Man vet ju inte. Skitjobbigt var det i alla fall, just för att jag kände att vi störde så himla mycket.
Förutom att härja hela natten lång, så slängde Iggy in en bonus: vakna pigg som en mört 05.30. Han har i princip ALDRIG vaknat före 07, tvärtom brukar han sova längre om han vaknat nån gång extra på natten. Men inte nu. Nädå. Nu var det UPPUPPUPP kl 05.30.
Jag och Niklas var levande döda, så som tur var tog snälla snälla Oliven Iggy på morgonen då kusin Ruben alltid vaknar vid 06, och sen hoppade Nella in dessutom. Det innebar att jag och Niklas kunde somna om och fick några timmars sömn. Så att den här dagen kunde bli en dag – och inte bara en zombiedvala.
Tröttheten och stressen över att ha ETT BARN SOM INTE SOVER gjorde att jag bölade mig igenom i princip hela förmiddagen. Det skvalade och skvalade, och trots försäkringar om att det ju inte går att hjälpa om ett barn vaknar på natten – det GÖR inget, så var jag bara så jäkla ledsen. Usch å fy.
Att jag var sjukt sliten gjorde ju inte humöret bättre direkt. Åsså har jag mens också. Såklart. Bajskaka på bajskaka liksom. Det är såklart inte hela världen att Iggy röjt runt i några nätter, men om hans sömn kaosar så påverkar det så många andra, och det var det som kändes så himla jobbigt.
Men! Till slut torkade de trötta tårarna, och efter att ha vaggat en väldigt god liten groda till sömns här hemma, så satte vi på oss skidkläderna och gav oss upp i backen. Och då vände det.
Det GÅR ju liksom inte att vara på dåligt humör när man befinner sig på en sån här plats. Luften, ljuset och tjusigheten – det är för mycket plus för att man ska kunna vara ledsen. Vi åkte rätt lugnt i dag, och åt lunch på Cabane Mont Fort som ligger helt galet vackert på en klippa.
En lasagne fick det bli för min del.
…å sen kunde vi såklart inte motstå en sån här goding. Och med god mat i magen, på en sjukt vacker plats, så kändes det helt plötsligt inte bara ok, utan riktigt riktigt bra.
Och om Iggy härjar i natt igen, ja – då kommer jag agera som jag skulle gjort hemma, och inte stressas till att ta dåliga beslut som jag känt att jag gjort i två nätter nu. Eftersom jag tycker det är så jobbigt att vi stör alla så blir det minsta motståndets lag, vilket innebär att jag sätter en flaska ersättning i munnen på honom så fort han skriker, för då vet jag att han blir tyst.
Så skulle jag såklart aldrig göra hemma, han får inte äta mer än en gång per natt, och tidigast kl 04. Och det funkar jättebra. Men nu har jag slunkit bort från rutinerna. I natt ska jag däremot tillbaks på the straight and narrow, så håll tummarna för att oss nu blogoliner.
Håll tummarna för att Iggy inte härjar, och om han gör det – att hans mamma inte blir panikstressad och tar till flaskan så att säga (löser problemet för stunden, men skapar fler problem på längre sikt = inte en bra lösning).
