Vanja Wikström

Upptäckte i morse att min favvotisha i linne fått ett hål på magen (sånt som händer KONSTANT med kiddos). What to do what to do?

KLIPP FLER HÅL I TISHAN SÅKLART! Och vips sÃ¥ har man ett sÃ¥där härligt ”slitet” plagg. Snipp snapp snut sÃ¥ var problemet slut!

Insåg precis att den senaste Dagens Momspo jag postade var för två månader sedan. TVÅ MÅNADER! Vilket innebär att det är (minst) två månader sedan jag kände mig lite extra snajsig, för det är vid såna tillfällen som Dagens Momspo plåtas. I går fick jag dock till det litegrann tycker jag, därav detta inlägg. En enkel outfit, men ändå lite extra bra på nåt sätt.

Jag kan erkänna att det inte är någon slump att jag inte känt mig så fin den senaste tiden. Jag har inte VARIT så fin. Jag har väl varit helt okej, inte skogsful. Men inte heller extra snajsig. Vilket är sjukt tråkigt, eftersom jag ändå är en person som tycker om kläder och att känna mig fräsig. Jag mår bra av det.

Men jag är inte nÃ¥gon sÃ¥n där stilmänska som huxflux slänger pÃ¥ mig nÃ¥t Ã¥ sÃ¥ blir det sÃ¥där avslappnat megacoolt. Nej, jag behöver TID för att fÃ¥ ihop nÃ¥t extra snyggt. Och har jag ingen tid, nä dÃ¥ blir det inte sÃ¥ skojigt pÃ¥ klädesfronten. Och det senaste halvÃ¥ret har jag ju typ levt pÃ¥ minustid, sÃ¥ ens tanken pÃ¥ att ställa mig framför spegeln och montera ihop nÃ¥t inspirerande är typ…skrattretande. Och det är SJUKT JÄVLA PISSIGT!

För jag ÄLSKAR kläder, smycken, skor och accessoarer! Jag ÄLSKAR hur rätt kombination av dessa ting kan få en ännu mer tillfreds och pepppad. Jag ÄLSKAR att bläddra i magasin, vika ner kanterna på de sidor jag blir extra inspirerad av för att försöka återskapa dem på mitt eget sätt senare. Jag ÄLSKAR att känna att det jag bär gör mig rättvisa. När jag känner så, får jag mer pondus och mer självförtroende. Därför mår jag dåligt när jag inte har tid att lägga ner en liten extra omtanke på mina kläder.

När jag var mellan 25-30 klädde jag mig rätt utflippat. Jag bar ALLTID hatt av olika slag, och hade utstuderade outfits fyndade i second hand-butiker. Då hade jag inte rosa hår, men man såg mig ändå på stan om jag säger så. Jag spenderade vansinnesmånga timmar framför spegeln i min fantastiskt fina etta här på Söder, komponerandes outfits som fick mig att känna mig speciell innan jag gick ut och mötte världen. För att det var kul och för att jag mådde bra av det.

PÃ¥ den tiden existerade inte bloggar, och det var därför väldigt mycket färre mänskor som klädde sig ”speciellt”. Det fanns inte samma utbud av prisvänliga och aptrendiga kläder pÃ¥ kedjorna, utan man fick rota fram grejer pÃ¥ Stadsmissionen och sen klippa, klistra och sy till dem själv för att fÃ¥ till den look man ville Ã¥t.

Jag hade oändligt många dinglande halsband,  jag älskade fransar, caper, bohemiska blusar. Mockavästar (!), 70-talstunikor, tygblommor som jag satte på hattar, väskor, kläder. Jag blev ständigt stoppad på stan (sant) av tjejer som undrade var jag hade köpt mina kläder, och när Streetstylefotograferna började poppa upp på Söders gator blev jag (också sant) fångad på bild av ett flertal av de allra största på den tiden, som Facehunter och The Sartorialist.

Varför berättar jag det här då? För att skryta om hur cool jag var för tio år sen? Nä. Men för att förklara att kläder har varit VIKTIGT för mig. Verkligen viktigt. Ett intresse, ett sätt att berätta vem jag är utan att behöva öppna munnen. Och även om jag kanske tonat ner min klädstil något de senaste åren, så känns det som att den eventuella stil jag hade kvar helt eliminerats de här senaste månaderna. INTE härligt, för en person som ändå någonstans tycker om det där med att sätta på sig nåt snyggt.

Ett tag efter att Iggy kom tappade jag helt bort mig själv pÃ¥ klädfronten. Eftersom det inte längre fanns nÃ¥gon tid att stÃ¥ där framför spegeln och testa olika saker, ville jag bara ha svart, vitt och grÃ¥tt i garderoben. DÃ¥ skulle allt matcha, vad jag än slängde pÃ¥ mig, och det skulle bli helt okej i alla fall. Och det blev det väl – men sÃ¥ TRÅKIGT!

Jag är ju ändå den där mänskan som bar hatt VARENDA DAG i fem års tid (!), som färgar håret rosa för att jag gillar att se annorlunda ut, och som egentligen älskar mönstermönstermööönsteeeeer! Inte gråskala.

Men nu känner jag att det FÅR VARA NOG! Nu jävlar ska jag lägga manken till för att försöka snajsa till mina outfits! För jag känner mig inte som mig själv om jag inte får känna mig lite rolig på klädfronten. Och om jag och Niklas lämnar Iggy på föris varannan dag, då FINNS ju tiden att faktiskt stå där framför spegeln de dagar då jag inte lämnar. Så jag borde åtminstone få till NÅT lite extra varannan dag.

För den här hösten tänker jag inte fortsätta slänga på mig det som låg framme i går, och i förrgår och i förra veckan. Nä, nu vill jag känna mig INSPIRERAD! Och det gör jag nu, till tusen!

Nu kanske inte just det här är VÄRLDENS mest inspirerande outfit, inte heller ser jag några mönster (förutom väskan då) och det är farligt mycket gråskala. Men ändå! Det är bättre än de sjuttioarton senaste veckornas svarta jeans och grå tisha.

Det som fick mig att känna att NU JÄVLAR ANAMMA SKA JAG STYRA UPP MIG FÖR JAG MÅR JU BÄTTRE DÅ JU var ett spontanbesök på H&M i går eftermiddag. Skulle handla nya pyjamaser till Iggy som växer så det knakar, men befann mig plötsligt i provhytten iförd ovan 70-talsdoftande look. Det kändes typ FÖRBJUDET att stå därinne och prova nåt till MIG SJÄLV. Knäppt, men så var det.

Och när jag fick pÃ¥ mig de där utsvängda jeansen, den mysiga tröjan och HATTEN, sÃ¥ kände jag liksom att nej nu jävlar mÃ¥ste det bli ordning pÃ¥ torpet! För i ovan plagg kände jag mig helt plötsligt SNYGG. Lite SPECIELL. Det var ROLIGT att sätta pÃ¥ sig de där kläderna. Och det är ju sÃ¥ det ska vara – roligt! Man ska bli GLAD av det man kränger pÃ¥ sig pÃ¥ morgonen. Det gör sÃ¥ himla mycket, i alla fall för mig.

La upp den här bilden på Instagram och fick så enormt mycket kärlek att jag höll på att trilla baklänges. De/ni tyckte också att jag var fin, och det slängde lite extra bränsle på min brinnande vilja att må bra i mina kläder igen.

Oj oj OOOJJJ vad långt det här inlägget blev! Jag som bara skulle slänga upp en Dagens Momspo, och så liksom rann hela den här utläggningen ur mig. Men nu vet ni varför det varit torka på Momspo-fronten på sistone, The Mom in question har helt enkelt inte varit så jäkla inspirerad. (Tur för mig att jag inte har en modeblogg! #massflykt).

Men NU SÅ! Nu känner jag en MASSIV pepp på att få tillbaka mig själv i sättet jag klär mig på. Den här hösten lovar jag att göra så gott jag kan för att göra mig själv glad varje morgon med det jag väljer att sätta på mig. ÄNTLIGEN känner jag mig inspirerad igen!

Som jag berättade tidigare är ju min mammas man Pär fotograf, och en rackarns begåvad sådan. Vilket passar alldeles förträffligt, då jag och Niklas är sjukt sugna på fotokonst i nya lyan. Den här FANTASTISKA bilden tog Pär i Istanbul 1966, och jag är uppväxt med den på väggen. Nu har de dock inte hittat någon plats för denna raring i sitt nya hem, vilket innebär att Zorba-lookaliken får flytta hem till mig å Niklas, woop woop!

Men! Jag nöjer mig inte med endast Zorba. Jag spenderade därför ansenlig tid med att gå igenom en (ytterst blygsam) del av Herr Rittsels omfattande bildsamling när jag var i Hova. Jag tänkte visa er mina favoriter, så vore det VÄÄÄÄLDIGT skoj om ni ville vara med och tycka till om vilka bilder vi ska låta printa ut och rama in.

Jag var extremt sugen på Pärs cirkusbilder. Jag visste att han plåtat ett gäng cirkusar under tidigt 80-tal, men har aldrig gått igenom bilderna ordentligt. Och ojojOJ vad det fanns guldkorn. ÄLSKAR den här clownen och den lindansande cirkusprinsessan!

Människorna ni ser jobbade pÃ¥ olika cirkusar i Sverige och New York, som Pär följde i perioder. SÃ¥ sjukt sköna karaktärer! Clownen som sminkar av sig (eller pÃ¥ sig?) är magisk tycker jag. Elefantskötaren ser ut att vara en sÃ¥n himla skön lirare (det var han tydligen ocksÃ¥ enligt Pär), och kamelsnubben – det sägs ju att folk är lika sina hundar, men denne man representerar släktet Folk Som Är Lika Sina Kameler.

Cirkus känns sÃ¥ otroligt spännande tycker jag. Det är magiskt, förtrollande och bjuder pÃ¥ extrema karaktärer. Det är dekadent – glamoröst, fast med (elefant)skit under naglarna. Artisterna bestÃ¥r av nomadfamiljer som lever liv sÃ¥ oerhört annorlunda jämfört med oss andra. Denna mix, kombinerad med en enorm bildskönhet, gör att cirkus känns perfekt att sätta upp pÃ¥ väggen, tycker jag.

Jag tycker om när bilder sätter igång saker i en. Och alla de här bilderna gör precis det för mig. Jag undrar över vilka de här mänskorna är (eller var). Varför de valde cirkuslivet. Och vad händer om ett av barnen i en cirkusfamilj inte har den minsta fallenhet för akrobatik eller showmanship? Lämnar den hela biddevitten då, och blir en vanlig dödlig, eller?

Hur ser kärlekslivet ut om man alltid är pÃ¥ resande fot? Utbildning? Hur pensionerar man sig som cirkusartist? FÃ¥r man sitta i kassan när benen inte längre bär för volter och tigertjusning? Vem gör kostymerna? SÃ¥ mycket undringar…

HUR sköna lirare till höger?! Love it! Tanken är att låta printa och rama in ett par stycken av bilderna ovan, men inte alla. Vi vill nog placera dem i grupp, så det måste kännas som att de vi väljer hör ihop.

Hjälp oss! Vilken/vilka av bilderna tycker ni är finast?