Vanja Wikström

Som ni vet har vi äntligen fått fart på inredningsfronten igen, och nu är vi tillbaka på banan med det där att göra någonting varje dag som gör lyan finare. Så för några dagar sen tog vi tag i vår hall, och satte upp ett gäng tavlor. Så här blev det!

Har ju sagt det förut men det tÃ¥l att sägas igen – just väggfasta prylar är ofta det som gör ett hem ett hem. Hyllor, tavlor Ã¥ sÃ¥nt. Som sitter FAST. Vilket betyder att man menar allvar, typ. Det var Niklas som pushade igenom att vi MÅSTE börja sätta upp tavlor nu (jag vill ju helst av allt mest fluffa och göra stilleben och köpa blommor he he), och jag är sÃ¥ tacksam att han gjorde det. Nu börjar det kännas som ett HEM det här, tack vare tavlorna.

Är jättenöjd med tavelkollaget vi fick till. Det tog ett par försök som ni kunde se på Snappis och även i bloggen, men det får det göra. Nästan omöjligt att pricka 100% rätt med en gång tycker jag, i alla fall när man ska göra såna här tavelväggar. Det som ser bra ut när det ligger upplagt bredvid varandra på golvet kanske inte alls känns tippetopp när det väl kommer upp på väggen. Men till slut fick vi till det!

Älskar att alla våra tavlor har en historia. Den här fantastiska illustrationen köpte jag på loppisen i Mauerpark i Berlin för ett år sen. Det är en sida ur en tysk läkarbok som visar hur illa det kan gå för ens stackars lever om man går för hårt åt flaskan. Så ljuvlig!

Det här printet är gjort av min systers otroligt begåvade kompis Sara, älskar det! Och ser ni strecket på mitten? Någon har liksom VIKT printet, vilket såklart är ett big fat no no. Men det är inte jag eller Niklas, nä det var faktiskt Malin Eklund (jupp The Sigge Eklunds wifey) som gjorde det. Hon fick med sig printet av misstag när hon var hemma hos oss och spelade in Gravid Vecka För Vecka (hon var projektledare för det), och lyckades vika ihop det i tron att det hörde till hennes anteckningar. Strecket kanske inte är supersnyggt, men jag tycker om att det gav printet ÄNNU en historia ha ha.

Alla tavlor är liksom pusselbitar frÃ¥n vÃ¥rt liv. De är frÃ¥n loppisar i Berlin och Provence, nÃ¥gon är köpt pÃ¥ gatan i New York, en är tecknad av min systers kompis osv. Känns…mysigt att ha vÃ¥r historia utströsslad pÃ¥ väggarna här i lyan.

Det här är väl den del som inte är hundra än. Jag vill hitta flera avlånga kuddar att luta mot väggen för att mjuka upp hallområdet lite. Men än så länge får den här solokudden duga.

Precis som de allra flesta andra köpte jag en spikmatta där runt 2009 när det väl var Ã¥rets julklapp, typ. Använde den flitigt ett tag, men sen föll den i glömska. Tills för ett par veckor sen när jag plötsligt fick ett enormt sug efter den igen. Jupp – ett SUG. Jag lÃ¥g i sängen pÃ¥ kvällen och fullkomligt LÄNGTADE efter min gamla spikis. Men jag ville inte ligga pÃ¥ den, nä jag ville stÃ¥ pÃ¥ den. SÃ¥ jag plockade fram den för ett tag sen, och nu älskar jag den igen – stÃ¥r pÃ¥ den nästan varenda dag innan jag gÃ¥r Ã¥ knyter mig.

Och det är SÅ SKÖNT att ställa sig pÃ¥ de där rackarns plastpiggarna alltsÃ¥. Alla tankar som far runt i huvudet formligen sugs ner till fötterna – och försvinner ut ur systemet. Jag kan nästan se hur myllret i skallen dras ner genom kroppen för att slinka ut och skingras bland piggarna. Som jag sa kände jag helt plötsligt verkligen en längtan efter mattan, och just pÃ¥ grund av att jag trodde att den skulle göra precis det den gör – ta bort tankeflödet och ersätta det med ett lugn.

Och det funkar SÅ bra, kan verkligen tipsa om detta om det är någon annan som har svårt att få lugn i knoppen när det är dags att sova. Jag har ofta så sjukt mycket grejer som snurrar i min skalle att det blir trixigt att varva ner när det är dags att lägga sig. Men ställer jag mig på mattan dras hela min kropps uppmärksamhet till fotsulorna, och när jag är klar (står väl någon minut max) lägger jag mig direkt i sängen och känner hur lugnet bara sköljer över mig. Så. Rackarns. Underbart.

Så plocka fram era gamla spikmattor, låt dem komma ut å lufta sig igen.

Ni vet ju hur vi har kämpat med sömnen. Nu är den rätt bra sen en tid tillbaka (sen Iggy började sova i egen säng i eget rum), men nattningarna är fortfarande lite luriga. Eller, luriga och luriga – de kan bli vääääldigt låååååånga. NÃ¥t som kan vara väääääääldigt joooooobbigt.

Och det lustiga är, att vi hittar ett sätt som verkar funka superbra – och sen funkar det i tvÃ¥ veckor. Men inte längre. Sen fÃ¥r vi typ hitta pÃ¥ ett nytt sätt. Jag ska förklara: i början funkade det toppen att jag stod bredvid hans spjälsäng, vaggade pÃ¥ den och sjöng nÃ¥gra sÃ¥nger. Sen var det snark. Sen slutade det funka, och med det menar jag att det började krängas och kastas runt i sängen, snutten slängdes, nappen flög och det bökades Ã¥ brÃ¥kades.

DÃ¥ började jag lägga mig pÃ¥ golvet bredvid sängen, och lÃ¥tsas sova. Funkade som en dans – i tvÃ¥ veckor. Sen började böket. Efter det körde vi mys i soffan i nedsläckt vardagsrum framför en lugn film. Funkade – i (you guessed it!) tvÃ¥ veckor. Och nu senast har vi kört att jag efter mys i soffan i nedsläckt vardagsrum har lagt bÃ¥de mig Ã¥ grodan i min säng i hans rum (jag har ju en säng där ocksÃ¥) och berättat saga. Men nu har även det slutat funka, och det har börjats kastas snuttar och nappar och bökas Ã¥ brÃ¥kas.

När jag skriver ner det här märker jag ju att jag/vi lÃ¥ter som världens mest inkonsekventa mänskor, som hoppar till nya sätt hela tiden i stället för att hÃ¥lla fast vid en rutin. Och det har vi ju gjort ocksÃ¥, men det är ju för att rutinen slutar funka. Och efter ett par läggningar med bök Ã¥ brÃ¥k som slutar i ledset barn och kalabalik, dÃ¥ är man rätt sugen pÃ¥ att hitta en utväg – och dÃ¥ testar vi nÃ¥t nytt. Kanske HELT fel väg att gÃ¥. Vad säger ni?

Jag tänker alltid RUTINER RUTINER RUTINER, men som sagt är det svårt att hålla fast vid dem när det huxflux blir väldigt jobbigt. Men det kanske är då mer än nånsin man SKA hålla fast vi dem? Låta det gå två veckor istället för tre, fyra dagar med jobbiga läggningar. Så att rutinen sätter sig ordentligt?

HÃ¥hÃ¥jaja, svÃ¥rt att veta tycker jag, och svÃ¥rt att göra rätt. Eller kanske man bara ska släppa alltihop och sluta hoppas pÃ¥ ett ”lättsövt barn”…? Det trixiga är ju bara att det är sÃ¥ ljuvligt när det funkar bra med läggningarna och det tar kanske 40 minuter frÃ¥n nedvarvning till sovning. Och när det inte funkar lika bra och man istället hÃ¥ller pÃ¥ i en och en halv timme, ja dÃ¥ är man dels inte sÃ¥ jäkla nöjd, dels rätt trött Ã¥ sliten Ã¥ dels mer sugen pÃ¥ att dundra i säng själv omedelbums, än att mysa och ha ett kvällsliv med sin partner.

Hur skulle ni resonerat – jagat vidare och hoppats pÃ¥ att hitta receptet pÃ¥ hur man kan fÃ¥ de flesta (förstÃ¥r givetvis att det inte ALLTID kan vara perfekta läggningar, men 70/30 dÃ¥?) läggningar att gÃ¥ bra? HÃ¥llit hÃ¥rt pÃ¥ en rutin som man bestämmer sig för och sen kör vidare pÃ¥ den oavsett brÃ¥k Ã¥ bök Ã¥ kalabalik? Eller bara släppt sargen och accepterat att det är som det är, och det kanske inte gÃ¥r att göra nÃ¥t för att det varken ska bli bättre eller sämre? Help please!