Idag åt jag en LJUVLIG frulle. Den var LJUVLIG på så många sätt. Dels var det skitgott, dels var det härligt att få snaska i sig årets första vörtmacka med senap och julskinka samt risgrynsgröt, men det som framförallt gjorde denna frulle så LJUVLIG var mitt sällskap. Och även det på flera sätt än ett.
Jag Ã¥t nämligen frukost med tjejen som fick mig att ta en riktig rackarns funderare pÃ¥ hur sjuttsingen jag lever mitt liv egentligen. Ni som lyssnar pÃ¥ poddisen vet vad jag pratar om – hon som jag lärt känna via Instagram och som jag av en slump sprang in i pÃ¥ Nytorget 6 nyligen. Hon som jag kände pÃ¥ en gÃ¥ng att jag klickade sÃ¥ sjukt bra med när vi tog steget frÃ¥n Instafriendship till att ses irl för ett drygt Ã¥r sen. Hon som bjudit in mig till X antal grejer sen dess, men som sen gett upp eftersom jag ALDRIG kommer. Jag ”hinner” ju aldrig. För jag jobbar. Jämt.
Hon som när vi sÃ¥gs av en slump sist var ärlig och sa JA när jag urskuldande babblade nÃ¥t om att ”Ã
åå det är sÃ¥ trÃ¥kigt att vi inte hunnit ses – jag är sÃ¥ usel pÃ¥ att vÃ¥rda mina vänskapsrelationer ti hi hi”. ”Ja, det är du”, svarade hon helt lugnt pÃ¥ mitt babbel. Och det tog skruv. Hon sa det inte pÃ¥ nÃ¥t sätt för att vara otrevlig eller för att ge mig dÃ¥ligt samvete, hon var bara ärlig. I en situation som det var 100% rätt att vara det (inte lätt att avgöra det där, men det här var helt enkelt precis rätt tillfälle).
Det tog som sagt skruv, och i dag är det nästan precis en mÃ¥nad sen vi sprang in i varandra. Och jag är Sà GLAD att hon sa det hon sa. (Blir lite lurigt att Ã¥terge detta i ord märker jag, det lÃ¥ter kanske väldigt hÃ¥rt – men sÃ¥ var det inte alls. Ni fÃ¥r lyssna pÃ¥ Stressavsnittet av poddisen för att fÃ¥ en mer nyanserad bild kanske).
Under den mÃ¥nad som gÃ¥tt har jag träffat mina vänner och min familj mer än vad jag gjort sammanslaget de senaste tvÃ¥ Ã¥ren. PÃ¥ riktigt. Just för att jag helt plötsligt fick perspektiv pÃ¥ vad fasen jag hÃ¥ller pÃ¥ med. Vad som är VIKTIGT Pà RIKTIGT. Och att ”inte ha tid” finns ju egentligen inte. Allt handlar om hur man prioriterar. Och eftersom jag nu faktiskt hÃ¥ller pÃ¥ att lära om och lära nytt, sÃ¥ är ju en stor förändring för mig att känna att TILLRÃCKLIGT är…TILLRÃCKLIGT. Och när jag kan vara lugn och trygg i att ”bara” göra TILLRÃCKLIGT pÃ¥ jobbfronten sÃ¥ finns helt plötsligt tid för annat än jobb. Som vänner och familj.
Ãr sÃ¥ tacksam för detta uppvaknande, och för att jag Ã¥t frulle med denna kloka, roliga, kompetenta, modiga och spännande mänska idag. För som jag sa i poddisen sÃ¥ kände jag ju pÃ¥ en gÃ¥ng när vi sÃ¥gs irl att den här personen älskar jag – det här kan bli en ny kompis – pÃ¥ riktigt. Och hur ofta händer det egentligen? Inte sÃ¥ rackarns ofta, och dÃ¥ är det sjukt synd att slarva bort en sÃ¥n mänska för att man ”inte hinner”. Precis som jag ”inte hann” med mina övriga vänner.
Nej hörrni, nu är det andra potäter som gäller! Ãr faktiskt stolt över hur mycket jag har lyckats förändra i mitt sätt att se pÃ¥ saker och i mitt sätt att leva pÃ¥ bara en mÃ¥nad. Det svÃ¥ra för mig känns nog inte som att det är själva förändringen av hur man tänker och lever – det svÃ¥ra för mig var att vakna upp. Ãr sÃ¥ glad att det verkligen känns som att jag gjort det.
