Istället för Veckans Citat vill jag lägga ut den här bilden med anledning om vad som skett i världen de senaste dagarna. Den föreställer trappan på underbara Urban Deli på Nytorget, och jag tog den för nåt år sen. Många fler än jag har fotograferat den för att den är så VIKTIG, och jag har sett att den florerat friskt på Insta de senaste dagarna. Dels som ett sätt att uttrycka sitt stöd för de som drabbats av allt det hemska, men också som ett sätt att visa sin inställning för världen och mänskligheten.
För när sÃ¥nt här händer blir man hjärtekrossad, hjärntrött och uppgiven. Vad är det för fel pÃ¥ mänskor som inte kan se att vi alla är just – mänskor? Med olika Ã¥sikter, läggningar, inställningar, bakgrunder och ideologier – men med samma rätt att leva, verka, älska. Jag blir vansinnig. Jag blir vansinnig pÃ¥ människans behov av att dela upp sig, kategorisera sig, känna sig bättre än andra. För är det inte det som det gÃ¥r ut pÃ¥ – om vi inte känner oss bättre än nÃ¥gon annan har vi inget syfte? MITT sätt att leva är bäst, MIN gud är visast, MIN väg är den rätta och den sanna. Jävla mänskor.
En nära vän till mig fick nyligen åka på en kurs som handlade om öppenhet och kommunikation. Kursen var inget hon valt själv, hon blev ditskickad av sitt jobb. En vecka på en kursgård långt från Estocolmo, ihoptussad men mänskor från hela landet som hon inte kände. Mänskor som hon inom loppet av några timmar hade förutfattade meningar om, och som hon hade noll gemensamt med. Tyckte hon.
Efter fem heldagars kurs med diverse övningar och samtal som gick ut pÃ¥ öppenhet, kommunikation och att fÃ¥ tillgÃ¥ng till sitt känsloliv (VARFÃR reagerar jag pÃ¥ vissa sätt i vissa sammanhang? VARFÃR triggar vissa saker vissa beteenden hos mig?) kände hon att hon fÃ¥tt livets största gÃ¥va. Hon var Sà tacksam, och kände att dessa fem dagar förändrat henne i grunden.
De mänskor hon blev ihoptussad med pÃ¥ kursgÃ¥rden, de som hon hade noll gemensamt med och dessutom störde sig rätt rejält pÃ¥ den första dagen, är nu själsfränder. Den hon trodde sig ha absolut minst gemensamt med, är nu en person hon har daglig kontakt med. Tack vare att de jobbat i fem hela dagar med öppenhet, kommunikation och känslor. Och att de LÃRDE KÃNNA VARANDRA. Som mänskor.
Tänk om alla i hela världen skulle fÃ¥ genomgÃ¥ en sÃ¥n kurs? Om vi skulle fÃ¥ möjligheten att upptäcka det basala faktum att vi ALLA ÃR MÃNSKOR. Att vÃ¥ra bakgrunder och omständigheter format oss och att vi därför har olika sätt att bete oss och olika uppfattningar om saker och ting. Men vi har alla drömmar och intressanta tankar, vi känner alla kärlek, vi känner alla sorg.
Om vi LÃRDE KÃNNA varandra är jag övertygad om att vi skulle slippa vÃ¥ldsdÃ¥d av det här slaget. För om vi FÃRSTà R varandra, kommer vi inte känna ett behov av att rensa bort de som inte tänker likadant som vi själva. Nu känns det sÃ¥klart som att I´m preaching to the choir, men det kan ändÃ¥ vara bra att pÃ¥minna sig om det här med förstÃ¥else. För om det är nÃ¥t vi inte tycker om med andra, beror det ofta pÃ¥ att vi inte förstÃ¥r dem. Skulle vi fÃ¥ chans att göra det, skulle nog mycket av det vi ”stör oss” pÃ¥ hos andra försvinna.
Alla har sina skäl till varför de beter sig som de gör. Och även om vi inte skulle valt att leva, verka och älska som Herr Y eller Fröken X, så är det upp till oss att försöka förstå att alla inte är som man själv, och acceptera det.
Vi har ALLA rätt att leva, verka och älska. Men INGEN har rätt att släcka någon annans liv. Allra minst när det inte ens finns tillstymmelse till förståelse eller acceptans.
