Tack, tack, TACK hörrni, för responsen på
det här inlägget. Så fint att ni delar med er, och så otroligt intressant att få läsa era tankar och funderingar kring det här med syskon till sitt barn – och denna förbenade tickande biologiska klocka.
Beslut om att försöka skaffa barn är inte alltid lätta, inte heller själva genomförandet. Och om det väl blir något, så är det inte alltid helt lätt det heller. Det vet såväl vi som ni.
Men det som jag framförallt tar med mig från era stories är att hur kämpigt det än är och har varit – så är ett till barn aldrig något man ångrar. Det kändes fint att få höra, tycker jag.
Sen fick jag även ett bra handfast tips på Inspirationstagram som jag tänkte att jag måste föra vidare. För vi är tydligen ett helt gäng härinne vars klockor tickar. Jag ska ju gå och göra en ultraljudsundersökning hos min gynekolog inom kort, för att spana in äggen en smula. Och tydligen finns det något som heter AMH-prov; ett enkelt blodprov som (enligt Instagramkompisen, har ej 100% koll på detta själv) mäter äggreserven så att man får en hint om framtida preggomöjligheter. Låter ju toppen tycker jag, ett sånt ska jag be att få göra. Återkommer när det är gjort, så får ni mer info om hur det funkar.
Vi får se vart det här tar vägen för just mig och Niklas, men jag börjar med ett besök hos gynekologen i alla fall. Så tar vi det därifrån.
Nu tänkte jag bjussa på några bilder på en nio månader gammal Iggly, sittandes på sin absoluta favoritplats vid den tidpunkten – skyltfönstret på pappas gamla butik
6/5/4.
De sex månader som Niklas var föräldraledig var detta favoritplatsen att hänga på på dagarna. Där fanns alltid en massa kompisar till la papa, och Iggy trivdes som fisken i vattnet med att både krypa runt på butiksgolvet och att sitta och spana i skyltfönstret. Där kunde man leka med persiennsnöret, till exempel!
…som också var rätt gött att snaska på.
Min goda lilla (verkligen lilla!) unge!
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
