Pust. Är väl lite den allmänna känslan. Men jag ska inte böla, det här gick bättre än vad jag/vi trodde. Men ändå…pust.

Vi har ju rest en hel del med Iggy, men det var när han var mindre. Och att ratta runt en liten minibebis som mest ligger och soveräterbajsar har vi inte känt varit så meckigt. Då är det mest grejerna runtomkring som är lite trixiga – få med sig vagn och maxi-cosi och alla grejergrejergrejer. Att resa med en ettåring var en HELT annan upplevelse.

Men. Vi hade lite otur i starten, fick en taxixchaffis som inte hittade till Arlanda (!) vilket kostade oss 40 minuter i tid. Tur att vi var ute i god tid, men om det är NÅT tips som jag vill ger andra päron som reser med kids, så är det att se till att ha HELT VANSINNIGT mycket tid på er innan flighten går. Och när ni tycker att ni tagit i från tårna (”nämen älskling, SÅ tidigt måste vi faktiskt inte vara på flygplatsen”) så dubblar ni den tiden. Hade vi gjort det hade vi fått en mycket angenämare upplevelse.

När vi åkt en bit i bullen kom jag på att vi glömt nåt – vagnen! Bara att vända. Kostade såklart också en hel del tid, särskilt eftersom taxichaffisen inte förstod att vi skulle vända tillbaka, utan ville börja parkera av någon outgrundlig anledning. Gaaaaahhhh.

 

Hursom – vi hade ändå rätt bra med tid på oss när vi äntligen kom fram till flygplatsen tyckte vi. Men sen ska man stå i incheckningskön, man ska spurta bort till en annan kö för att checka in vagnen på Specialbagage (innan dess också löpa bort och kirra en plastpåse att packa vagnen i), det ska stås i säkerhetskontrollskön osv osv.

Vi fick ranta runt i alla dessa köer med andan i halsen då tiden helt plötsligt var BOARDINGDAGS och vi hade inte ens kommit in genom säkerhetskontrollen. Dessutom var Iggy sur som en citron hela taxiresan (tack gode gud för iPaden och babyteve!!!), för han avskyr att bli fastspänd i bilbarnstolen.

Surheten satt kvar under hela flygplatsmecket, så Niklas rände runt med grodan i famnen i jakt på saker som kunde underhålla vårt arga barn, och jag försökte ratta incheckning osv. När vi äntligen nådde fram till gaten så passade grodan – givetvis – på att poopa. Iggy som i princip aldrig poopar mer än en gång per dag, var nu uppe i bajsblöja nummer tre för dagen. Crazy bananas.

In på toaletten (stressad som en satans gnu *BOARDINGNUUUUUU*), byta blöja å sen in på flyget. PUST.

 

Just där och då, när vi skulle boarda, kände både jag och Niklas att ALDRIG MER. Fy fan, det här gör vi inte om. Det är inte värt det. Men! Hade vi haft den där extra tiden, så hade vi sluppit stressa som vansinniga, och då hade det också varit lättare att hantera vår surmule.

Väl på planet (det som vi fasat för ända sen första ”WÄÄÄÄHH”-et i taxin) gick det faktiskt rätt bra. Tack å lov. Eftersom vi trodde att just flyget skulle vara den bökiga biten, så hade vi laddat upp med ALLT vi kunde komma på som skulle köpa oss några minuter här och några minuter där. Och det var bra, vi använde oss av i princip allt.

Så är det nåt annat tips jag vill komma med till flygande päron, så är det att packa ALLT som man vet kan få kidset på gott humör. Vi hade laddat iPaden med alla Iggys favoritklipp och ett gäng appar. Vi hade med oss fruktpåsar, ostkrokar, barnmatsburkar, böcker med mera med mera.

 

Vi tänkte ett tag inte ta med oss paddan (eftersom vi båda har med oss våra datorer). Men vi är SÅ glada att vi slängde med den i alla fall. MYCKET smidigare att slänga runt den i taxin, på flyget och – i minibussen där jag faktiskt sitter just nu och skriver detta. Så har ni en padda – ta med den, även om ni plockar med er datorer också.

 

Och ta med sånt som kan roa vid start och landning, när man inte får använda teknikpryttlar. Och vatten – bra att bebelinon kan dricka under start och landning iom att de inte har benkoll på det där med tryckutjämning.

 

Men – själva flygresan gick faktiskt jättebra. Vi var livrädda för den iom att första etappen av resan börjat så miserabelt, så det var en rackarns lättnad att det funkade så bra. Hade turen att ha ett tomt säte på vår rad vilket underlättade enormt. Hade någon satt sig där hade vi frågat snällt om hen kunde tänka sig att flytta, också ett tips. Försök få ett extra säte om planet inte är fullsatt.

Resan tog två och en halv timme, och Iggy sov ingenting. Vi tittade på paddan, undersökte alla skojiga knappar och nedfällbara bord (mycket spännande att titta på i ett flygplan, det är ju himla bra), lekte med några appar, gick omkring i mittgången, läste bok, åt mat, hoppade i stolen… Ja – man sitter ju inte och bläddrar i en skvallertidning med ett glas rödtjut inte, som förr i tiden.

Men så länge Iggy inte var surmule så gjorde det absolut ingenting att aktiveraaktiveraaktivera, tycker jag. Det är ju precis som hemma liksom – man gör nåt hela tiden. Och det är man ju van vid.

 

Så – kontentan av resan är nog att det ändå gått rätt bra. Men jag är väldigt glad att vi avbokade trippen till Dubai. Mer än två och en halv timme är jag INTE sugen på att sitta på ett plan med Iggy, i alla fall inte just nu.

På tal om just nu – just NU sitter jag som sagt i en minibuss (med wifi – tjohoo!) med det övriga ressällskapet, på väg till Verbier från Geneve. Iggy sover, och vi fick i honom middag här på bussen. Inte det lättaste, då det där med att spännas fast i en barnstol inte är poppis som ni ju nu vet.

Men – återigen räddade paddan oss, fiffigt upphängd på stolsryggen med hjälp av ett skärp. Och när vi satt och meckade för att Iggy skulle få i sig middag, samtidigt som kusin Ruben hade kört en poopare och hans päron fick köra ett spontanblöjbyte på bussgolvet – ja, då kändes det ju lite som att man var på nåt slags dårhus. Kaos på alla nivåer, överallt, typ.

Och det skulle kanske vara mitt sista tips till er som är sugna på att resa med era småkids: res med andra som har småkids, De FÖRSTÅR, och tycker inte ni är jobbiga/krävande/oflexibla/tråkiga/långsamma/meckiga eller vad annat man nu kan tycka att vi är, vilket vi ju ÄR.

Det jag menar är att det är rätt skönt att kunna gå loss på 137 Imse Vimse i rad (som jag gjorde alldeles nyss för att få Iggy att sussa) bland folk som inte tycker man är skitjobbig.

 

Supersmarrig ostpaj (ost – såklart! #schweizare) bjussades det på, på flyget. Piggly fick en egen paj – och slukade hela.

 

Choklad bjussades det också (såklart! #schweizareigen). Väldigt smarrigt.

 

MYCKET bagage blir det, när man ska få med sig dels alla kiddogrejer, och sen skidutrustning på det. Pust, som sagt. Men ändå, summan av kardemumman blir nog ändå – att hade vi bara haft mer tid på oss, så hade vi nog tyckt att den här trippen känts ganska bra. Det ju inte easy peasy liksom, men det är ju inget med kids.

Man måste bara komma ihåg att det är en del meck, men att det är helt ok. För det är så det är, och ingenting man kan göra nåt åt.

Nu är vi snart framme i Verbier, och väl där tror jag vi kommer få det underbart. Ska bli väldigt mysigt att få spendera en hel vecka här, tillsammans med Iggys kusin Ruben och hans mysiga familj. Och Nella, the babysitter (YES!).

Okidoki, over and out för nu. Hörs imorrn kära blogoliner! Och just det – om någon av er sitter på några fräsiga tips på hur man underlättar resande med barn, plita gärna ner dem i kommentarsfältet. Tror alla mamas tycker sånt är väldans intressant!