Under middagen hade vi det göttgöttgött, och pratade om en massa viktigheter. Till exempel om det här med hur vi ser på att eventuellt vilja försöka få ett till barn. Laddat ämne. Ni som lyssnar på poddisen – det här var alltså middagen jag snackade om där jag tog upp det hela.
Ni som inte lyssnar på poddisen – i förra veckans avsnitt pratade vi åldersnoja iom att jag fyllde 39, och då kom jag å Jossan in på det enda området där det faktiskt finns en liten bit noja för min del; barnalstrande. Tyvärr är det ju så outsägligt orättvist att den möjligheten (om den ens fanns från början vill säga) försvinner för oss kvinnor med åldern, men inte för män. Pissigt, pissigt.
Vi började prata om detta, och helt plötsligt satt jag och sa saker i poddisen som jag inte ens sagt till Niklas. Och det jag kom fram till var att jag nog vill försöka skaffa ett till barn, att jag är rädd att jag kommer ångra livet ur mig om tio år om jag aldrig ens försökte.
Egentligen vill jag inte alls ha barn just nu, men jag känner att den biologiska klockan tickar. HATAR det. Ett område som jag har noll kontroll över, och ett SÅ VIKTIGT område dessutom. Det suger. Hade den sabla klockan inte tickat hade jag inte ens reflekterat över fler barn för tillfället. För just nu känns det precis som att vi landat. Nu vill vi bara njuta. Vi har tagit oss igenom en enormt kämpig period (de två första åren som föräldrar) som nästan tog knäcken på oss. Men vi jobbade oss igenom det, och mår nu väldigt bra i både vår relation till varandra och oss själva. Det vi allra helst vill just nu är att landa. Landa i lyckan att vara på säker mark igen, njuta av lugnet som råder med ett lite äldre barn och njuta av den enorma lycka som detta goda barn ger oss varenda dag.
Hade jag fått bestämma helt själv hade jag förmodligen väntat ett par år innan jag ens började fundera på barn nr 2. Att Iggy i så fall skulle få ett syskon som var mycket äldre tycker jag är fullständigt oväsentligt. Har ingen förståelse alls för hetsen att skaffa syskon snabbt för att ”barnen har mer glädje av varandra”. Jag har syskon som är 2 år yngre, som är 14 år yngre och som är 6 år äldre och jag har haft lika mycket glädje av dem alla tre.
Nä, det måste få vara upp till när föräldrarna känner sig redo för att ta det steget. Hade vi försökt klämma in en graviditet och bebis i vårt kaos som rådde de första två åren, så hade vi garanterat gått under. Garanterat.
Men. Nu kan jag inte vänta så länge som det passar mig, eftersom naturen begränsar mina valmöjligheter. Så då har jag tvingats fundera på det här lite tidigare än jag hade önskat. Och det jag kommit fram till är att:
- Jag har fått barn, och får jag inga fler barn så är jag OÄNDLIGT nöjd med den fina familj jag redan har. Att bli förälder är magiskt, och jag är så galet tacksam att jag ens fått bli det. Blir det inga fler, så är det gott så.
- Men. Det vore fint att få ge Iggy ett syskon. För det är mycket mer så jag tänker på det, än att jag själv vill ha ett till barn. Men jag vet ju hur fantastiskt de varit för mig att ha syskon, så om det finns en möjlighet att försöka berika Iggys liv med det, vore det så fint.
Summan av kardemumman är därför att ja, jag vill försöka få ett barn till. Inte optimal tajming, men så är det ju sällan med barn, eller stora beslut överlag. Få saker som är direkt livsomvälvande har ju en läglig plats i livspusslet.
Det var min del av det hela. Sen omfattar ju de här tankarna (minst) en person till, så under middagen ni ser bilder på ovan frågade jag Niklas hur han kände inför ämnet. Jag visste ju att han lyssnat på podden och därmed hade hört var jag stod. Det var läskigt att fråga, för vad gör man om man står alltför långt ifrån varandra? Dessutom med en tickande klocka? Usch.
Men, det fina var att Niklas faktiskt hade tänkt de här tankarna på egen hand. Nu när vi verkligen landat i en härlig vardag med vår goda goda lilla unge som är ett ständigt lyckopiller, så hade det dykt upp tankar om att fundera på ett lyckopiller till.
Med det inte sagt att Niklas vill ha ett till barn, men ”Tanken känns inte längre lika främmande”, som han sa. Och att Niklas (efter allt kaos som framförallt han fått gå igenom under Iggys första två år) ens tänkt den tanken kom som en överraskning för mig. Jag trodde nog att det skulle vara tvärnej.
Men som sagt, nu har vi ju tagit oss igenom det jobbiga, kommit ut på andra sidan och LÄRT OSS EN MASSA på vägen. Så dels har man börjat glömma hur hemskt det hemska var, och dels finns det en massa kunskap hos oss som föräldrar och som människor som vi inte hade för tre år sen. Kunskap som kommer underlätta enormt om vi skulle våga oss på att försöka oss på barnalstrandet ytterligare en gång.
Så. Planen är denna: ingen av oss vill försöka bli gravida nununu. Ett plus i dag skulle innebära panik, för oss båda. Så, jag tänker gå till min gynekolog och göra en ultraljudsundersökning. Då kan man spana in äggblåsorna och se lite hur det ser ut. Ser det hälsosamt ut, så tänker jag slappna av ett tag till vad gäller tankar på barn nr 2. Ser det skralt och ledset ut, så får vi ta det därifrån och se om vi vill speeda på försöken en smula. Jag känner också ett litet lugn i att min mamma blev gravid sent i livet, så kanske har jag några genetiska fördelar där.
Hursomhelst så vore det absolut optimalt att få njuta av lugnet och lyckan som råder i våra liv just nu, i kanske ett år till. För att sen ge sig på det där med ett eventuellt syskon. Förutsatt att Niklas landat i att det är något han vill, såklart.
Kaffe, efterrätt och en lättad la mama.
Och hörrni, kan inte ni också dela med er? Finns det några blogoliner som befinner sig i samma sist som vi, där klockan tickar? Hur går era tankar?
För er som inte vet varför vi hade det så bökigt de två första åren som föräldrar, så berättar vi det väldigt öppet och ärligt i två videoklipp. Del 1 hittas
här och del 2 hittas
här.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!