…precis så känner jag mig just nu. Det är som att någon har tuggat i sig allt jag har att erbjuda, svalt ner resterna också, processat mig igenom en labyrint av ytterligare utsugning, för att till sist spotta ut mig – i en toalett.
Inte den härligaste känslan kan jag meddela. Jag är helt slut. Inte för att jag är preggo, utan för att jag känner mig helt satans sönderjobbad. Jag är van att jobba hårt och gör det gärna, eftersom jag älskar mitt arbete. Har alltid hållit på med egenföretagande av olika slag vilket gör att jag i princip bara jobbat med sånt som intresserat mig och som jag känt en passion för. Mitt liv är mitt jobb är mitt liv om ni förstår vad jag menar?
Jobbet och livet har för mig alltid varit samma flöde och ständigt slingrat sig in i varandra, nåt som jag älskat. Det gör dock att man i princip aldrig ”stänger av”, man är hela tiden uppkopplad/påkopplad/inkopplad, och slappnar sällan av helt och hållet.
Det har iofs aldrig varit ett problem, är (kanske för) bra på att Bara Köra På Utan Att Känna Efter, och jag brukar fixa det mesta – oavsett hur mycket jag tuffar på. Men jag har nog aldrig rattat så många olika saker och jobbat så hårt som jag gjort under de senaste veckorna, och för första gången i mitt liv så Känner Jag Det. Och det beror nog på preggofieringen. Iggy säger Stopp!
Han tvingar mig att känna efter. Hade min första helt lediga dag på jagvetintehurlänge idag, och den har spenderats raklång i soffan. Framför dumteve, orkar inte ta in nåt annat. Har inte rört mig en millimeter sen jag la mig här, däremot har tankarna löpt maraton.
Det enda som snurrar i mitt huvud är hur sjutton jag ska få ihop mitt liv är mitt jobb är mitt liv med en bebis…? Visst, de senaste veckorna har varit extrema på jobbfronten, men även ”lugnare” perioder så är det såklart ganska mycket att göra. Just för att jag pysslar med sånt jag älskar, det är kul att jobba! Så hur får man ihop det?
Det går ju bevisligen, jag är inte den första egenföretagartjejen som får en bebis. Snälla mamas, ge mig tips på hur ni fått till en bra kombo! Jag behöver alla uppmuntrande ord jag kan få. Sinnet är för tillfället nattsvart. Nu ska jag, min Britneytofs och mitt osminkade trötta ansikte inta den där raklånga soffpositionen igen. Så får vi hoppas att det känns bättre imorgon.
