Ligger något efter med magbilderna, men även om det är lite sent så kommer här vecka 30! Tadaaaa! Känns spännande (och lite stressande om jag ska vara ärlig) att vara uppe på 30-strecket, det betyder liksom att Nu Är Det Inte Så Långt Kvar…
Okategoriserade
TACK!
22 november, 2013
20 kilo lättare! Så känner jag mig nu. Och det är tack vare er! TACK snälla ni för alla kommentarer och mail! ♥ ♥ ♥ Ni har lämnat så fina avtryck, såväl här i bloggen, som på Instagram och på YouTube. Jag har till och med fått meddelanden från bekantas bekanta på Facebook, varav en skrev ”att föda med kejsarsnitt är nästan som att vara med i en hemlig klubb, ingen pratar om det, men så fort någon går ut med att hon gjort det så öppnar sig en massa andra tjejer och helt plötsligt inser man att vi inte är så himla få till antalet som man trodde”. Så jag kanske inte är så ensam ändå.
Men, det som känns allra allra finast är just det, att trots att inte alla ni som kommenterat själva skulle välja kejsarsnitt, så tycker (i alla fall merparten) att det är helt ok att jag gör det; att det är min kropp, mitt beslut, mitt val. Och det är egentligen allt jag begär: att vi ska tillåta varandra att välja olika.
Jag är så himla glad att ni delat med er av så otroligt personliga saker; att jag fått lyxen att kika in i era liv och ta del av era känslor och tankar kring det här uppenbarligen fortfarande heta ämnet. Ni berättar om planerade kejsarsnitt som gått toppenbra, men också om såna som inte gått som man tänkt sig alls. Om akuta kejsarsnitt som varit otroligt jobbiga, men också om såna som funkat hur fint som helst. Om vaginala förlossningar som gått som en dans och varit livets häftigaste utmaning, och om de som gått snett. Fantastiskt intressant att läsa, och så otroligt givande på så många plan.
Tack Mikaela för infon om att snittbebisar kan ha fostervatten kvar i lungorna, väldigt bra att ha koll på. Du har förmodligen sparat mig en hjärtattack. 😉 Tack fina C som delade med sig av sin förlossningsresa som inte blev alls som du hade tänkt dig. Har flera vänner som råkat ut för traumatiska förlossningar med svåra förlossningsskador som följd (som tyvärr inte repat sig trots att det gått flera år sen de fick sina barn), där åtminstone två (precis som du) hamnade i djupa depressioner efteråt pga sina upplevelser. Inte den härligaste starten på familjelivet. Oavsett hur du väljer att föda nästa barn, så prata med din barnmorska och förklara vad som hänt, så att du får tryggast möjliga bemötande. Förstår hon dig inte till fullo, så byt!Är det något jag lärt mig på den här resan, så är det att fel barnmorska kan ställa till det rejält, och rätt barnmorska kan göra underverk.
Tack Lisa som ifrågasätter om män skulle acceptera de eventuella kroniska skador som kan uppstå vid en vaginal födsel. Jag tror inte det. Och framförallt tror jag att om det var män som födde barn, så skulle eftervården se helt annorlunda ut. Det skulle vara mycket mer självklart att man (på statens bekostnad) hade rätt till återställande insatser. Det är min känsla i alla fall. Tack Karin, vars bloggkommentar fick mig att fälla en tår. Så otroligt, otroligt fin. ♥ Och tack alla ni andra som peppat, stöttat och delat med er. Känns som att jag har en massa bästisar därute som jag inte träffat än. Love you. ♥
Ps – Eftersom det är så många som frågat om närvarhur jag pratade med min barnmorska om att jag önskade kejsarsnitt, och vad som hände efter det, så återkommer jag med ett inlägg om allt som rör den processen. Då får ni veta precis hur det gått till i mitt fall.
Nojigt…
19 november, 2013
Hej fina läsare. I dag kommer det ut ett nytt avsnitt av ”Gravid vecka för vecka”, och jag är jättenervös för hur det ska tas emot. Så pass nervös att jag förberett detta blogginlägg, som nåt slags försvarstal. Och samtidigt som det känns skönt att få förklara mig, så blir jag också lite ledsen av att jag tycker att jag faktiskt MÅSTE förklara mig. För måste jag verkligen det? Ska det inte bara vara fullkomligt självklart att jag och ingen annan vet bäst hur jag vill hantera det största jag kommer få vara med om i hela mitt liv?
Avsnittet som sänds i dag handlar om hur jag vill ha min förlossning, och att jag vill föda med planerat kejsarsnitt. Något som upprör en väldans massa känslor hos en väldans massa människor har jag märkt. Och eftersom det är fullkomligt omöjligt att ge en komplett bild av varför jag vill föda på det här sättet i ett femminuters YouTube-program (som jag dessutom inte vet hur det klippts ihop, har i skrivande stund heller inte sett det), så vill jag berätta lite mer om hur mina tankar kring detta går. Så det gör jag här och nu.
Jag har alltid känt väldigt starkt att när det är dags för mig att skaffa barn, så är det via snitt. Det här är alltså inte något jag kom fram till i förrgår. En anledning till att jag vill föda med kejsarsnitt är att jag är ett kontrollfreak av rang; jag vill veta varnärhur saker och ting ska ske, i vilken ordning och på vilket sätt. Jag avskyr tanken på att inte ha hundraprocentig koll när mitt barn kommer till världen. Jag vill helt enkelt känna att jag har så bra pejl på läget som jag bara kan, såväl fysiskt som psykiskt.
Med det säger jag absolut inte att alla som föder vaginalt inte är närvarande, eller känner kontroll under sin förlossning. För det finns såklart massor av tjejer som har benkoll på situationen när det är dags att föda barn. Och som har en fantastisk upplevelse. Och lika självklart finns det massor av tjejer som inte känner någon kontroll överhuvudtaget, och som även de har en fantastisk upplevelse. Det jag vill förmedla med det här blogginlägget gäller alltså endast hur jag känner, och vad som känns rätt för mig. Vi är alla olika, och tankarna i den här texten står endast för mig, och vad som känns bra för min del.
En annan anledning till varför jag vill föda med kejsarsnitt är för att jag upplever vaginala förlossningar som lite av ett lotteri. De kan gå fantastiskt bra; mamma, pappa och barn upplever livets starkaste stund tillsammans, oavsett om det sa ”plopp” eller om det blev en kamp så mår alla bra efteråt, världens mest omtumlande äventyr resulterade i en liten bebis. Helt plötsligt går man från att vara två till att Bli En Familj. Och jag förstår att det måste vara jordens ballaste känsla.
Men, det kan också gå snett; förlossningen gick inte som planerat, och plötsligt börjar det där omtumlande äventyret mest likna en mardröm. Med livrädd pappa och mörbultad mamma, som fortare än kvickt helst bara vill glömma den där sugklockan, det där akuta kejsarsnittet, den där känslan av mendetvarjuintesåhärdetskullebli. Visste jag att jag skulle få vara med om upplevelse nummer 1 så är det möjligt att jag skulle överväga det alternativet. Men lotteriets odds gör att jag inte vill det.
Jag är i princip sist ut i min bekantskapskrets med att skaffa barn. De flesta av mina vänner har ett, två eller till och med flera kids, så självklart finns det exempel på såväl dröm- som mardrömsförlossningar bland dem. Men jag måste säga att min bild är att de där vinstlottsupplevelserna ändå är underrepresenterade. Och det beror inte på att mina tjejkompisar fyllt mig med skräckhistorier, tvärtom så har jag verkligen fått dra ur dem information om hur deras födslar var. Det sista man vill är ju att skrämma upp sin vän. Men efter ett decennium av kompisar som skaffat barn, så måste jag nog säga att min önskan att få föda med kejsarsnitt bara vuxit sig starkare.
Men – oavsett vad man har för skäl att inte vilja föda vaginalt, så skulle jag önska att det inte var så himla stigmatiserat. För stigmatiserat är det. Varje gång någon frågar mig om min förlossning, och jag nämner att vi vill föda med kejsarsnitt, så DÖR konversationen. Och stämningen. Samtalet tar slut. I början drog jag mig för att berätta, kände mig skyldig, dum och dålig. Och gjorde jag inte det så såg personen som jag pratade med till att jag kände mig så, genom att påpeka hur värdelöst ett kejsarsnitt är, för både mig och bebisen. Vilket såklart inte stämmer. Ändå ”vet” alla att det är ett så undermåligt alternativ.
Och självklart finns det risker även med ett planerat kejsarsnitt, och det kan såklart uppstå komplikationer. Tro mig, jag är väldigt medveten om att det är en omfattande och ingående bukoperation, det är ingen söndagspromenad. Men jag har bollat mina tankar kring detta så länge och med så många läkare att jag känner mig väldigt trygg i att ett planerat snitt är ett högst fullgott alternativ. Och det är väl det jag skulle vilja känna lite mer; att det finns flera legitima sätt att föda barn, inte bara ett. Och det här är mitt sätt.
Jag har ofta känt mig väldigt ensam vad gäller de här tankarna. Har inte hittat så mycket information på nätet som jag hade önskat, kanske håller de som känner som jag tyst för att det anses lite ”fult” att vilja föda med kejsarsnitt? Men just därför är det så himla viktigt för mig att ta upp det här ämnet i de kanaler som jag nu har fått tillgång till; i programmet och här i bloggen. Jag önskar att jag hade haft någon att ställa frågor till, någon att bolla med. Så därför tycker jag att vi öppnar spjället: oavsett om du tycker att jag gör fel, eller om du kanske känner igen dig och funderar på samma saker som jag, så är det fritt fram att ställa frågor i kommentarsfältet. Jag lovar att svara på allt.
