Hallå alla finisar! Har ju lovat att berätta om min (och Niklas, han är ju liksom med på tåget om vi säger så) väg till att få föda med planerat kejsarsnitt. Så nu kör vi! Anledningarna till varför jag/vi vill ha kejsarsnitt har jag ju berättat om tidigare, slink in här och här om ni vill läsa om det. För det här inlägget handlar om vägen till att få ett snitt, efter det att man bestämt sig.

Jag har ju alltid känt att jag velat föda med kejsarsnitt, och min skräck att inte få göra det har gjort att jag avvaktat med livets kanske viktigaste beslut: att skaffa barn. Har via kommentarer och mail som jag fått förstått att jag inte är ensam om att känna såhär, och för mig tycks det helt absurt att skräcken för att inte få bestämma hur man vill föda fram sitt eget barn ska riskera att vissa kvinnor kanske inte skaffar barn. Vansinne. Det finns trots allt den där satans biologiska klockan som ticktocktickar. Så vem vet hur många tjejer det finns därute som aldrig fick chansen att bli gravida, för att de sköt upp beslutet att skaffa barn på grund av rädsla för att inte få ett kejsarsnitt? Det kanske inte är tusentals vi pratar om, men finns det tio stycken så är det garanterat tio stycken för många.

För ett och ett halvt år sen kände jag att ”Shit, jag e 34 bast, har det mesta kirrat vad gäller bostad/jobb och har världens finaste kille som velat skaffa barn med mig i flera år. Nu MÅSTE jag ta tag i det här med kids/förlossningsrädsla/kejsarsnitt. Som Gwen så fint uttrycker det: ”Whatyouwaitingwhatyouwaitingwhatyouwaitingfooooor?!”.

Anledningen till att jag skjutit upp att skaffa barn är inte endast på grund av min rädsla för att inte få föda med snitt, det har också haft mycket att göra med att jag har ett eget företag som jag vårdat som en bebis och som jag ville skulle kunna stå stadigt på egna ben innan jag skiftade fokus till något annat. Men snittprylen har helt klart spelat en stor roll. Så, för ett och ett halvt år sen kände jag alltså att jag verkligen borde ta tag i det här, och bokade tid hos en barnmorska för att få prata av mig. Målet med det samtalet var (för mig) att jag skulle mötas av förståelse och gå glad och lugnad därifrån, redo att berätta för Niklas att NU KÖR VI, nu gör vi barn! Så blev det inte. Istället blev det en vidrig upplevelse.

Jag möttes av ett bombardemang av personliga åsikter från denna kvinna, som inom loppet av en nanosekund efter det att jag uttryckt min vilja att föda med snitt mycket tydligt klargjorde för mig att det var FEL, och att hon skulle leda mig RÄTT. I en timme satt jag och grätgrätgrät och kände mig inmålad i ett hörn. Och utmålad som bov. Befann jag mig i Sverige eller i gamla Ryssland? Hon erbjöd mig terapi, specialsamtal och gav mig en lunta med papper om Hur Dåligt Det Är Att Föda Med Kejsarsnitt. För både mig och barnet. Inte en enda gång sa hon något nyanserat, något som inte var färgat av hennes personliga åsikter. Jag gick därifrån med en enorm känsla av maktlöshet och uppgivenhet – skulle det verkligen vara så att man inte får bestämma över sin egen kropp? Är det verkligen möjligt? Tanken på barn kändes återigen långt borta.

En tid senare skulle jag till min gynekolog för en rutinkoll. Tänkte att jag skulle passa på att fråga även henne om det här med snitt; hur hon såg på det, och vad man har för rättigheter. Denna gång kom jag förberedd, med stooora pappersnäsduksförrådet i handväskan, redo för en ny dos däng. Men, den här gången slapp jag gråta alls. Nu möttes jag av en helt annan attityd.

Sakligt presenterade hon fakta kring de olika förlossningssätten, informerade om fördelar och nackdelar samt avslutade med att säga att hon aldrig varit med om någon kvinna som verkligen velat föda med kejsarsnitt, som inte fått det. Men det viktigaste av allt var att hon gjorde detta utan att lägga in några personliga värderingar i hur hon pratade med mig. Hon var varken för eller emot mitt beslut, hon informerade bara om de olika fakta som fanns kring det jag undrade över. Och vips! …så transporterades jag tillbaks från gamla Ryssland till Sverige igen. Skammen över att redan vara en Dålig Mamma innan jag ens blivit gravid skingrades. Jag andades ut, det kändes som att jag faktiskt kanske hade ett val ändå. Och den där känslan av glädje och lättnad som jag längtat så intensivt efter infann sig plötsligt. Den la sig som varm bomull inuti, och jag fick äntligen gå hem till Niklas och säga de där magiska orden som jag vet att han längtat efter så länge: ”NU KÖR VI! Nu gör vi en bebis!”.

Tydligen var min kropp lika sugen som min kille på att styra upp kids, för jag blev gravid på första försöket. Och när vi hade tagit oss igenom de där första veckorna där man ständigt oroar sig för missfall, så var det dags att skriva in sig på en mödravårdcentral. Då började oron mala igen. Hur skulle denna barnmorska reagera på mina kejsarsnittsönskningar? Skulle jag hamna i Ryssland eller Sverige? Jag frågade runt bland mina vänner och fick tips om en barnmorska som en av mina närmsta vänner upplevt som väldigt bra. Min vän som rekommenderade henne har själv tre barn, två är födda vaginalt och en med akut snitt. Så det var inte så att jag letade efter en ”snittvänlig” barnmorska, jag ville bara ha någon som var vettig och opartisk. När jag skrev in mig på mvc och träffade henne för första gången berättade jag direkt att jag ville föda med kejsarsnitt.

Min tanke var, att om jag skulle få Rysslandsreaktionen så skulle jag byta barnmorska omedelbums, så att jag så fort som möjligt kunde hitta någon jag kände mig trygg med. Men tack och lov slapp jag det. Jag förklarade varför jag kände som jag gjorde, och att min stora skräck var att jag skulle behöva gå och oroa mig för att inte få föda som jag vill, när jag redan har en bebis i magen. Och jag måste säga att jag kunde inte fått en bättre barnmorska, eller en bättre reaktion. Hennes inställning var, precis som min gynekologs, nykter och opartisk och hon gav mig information om bra vs mindre bra med olika sätt att föda barn. Det enda personliga som las in i samtalet var att hon sa: ”Att vara gravid är fantastiskt, och det sista du ska göra är att spendera det kommande halvåret med att oroa dig. Det är varken bra för dig eller barnet. Du ska njuta av den här resan! Det finns ingen som kan tvinga dig till hur du ska föda ditt barn, så släpp omedelbart de här tankarna och slappna av. Vill du verkligen ha ett kejsarsnitt så kommer du att få det, så från och med i dag vill jag att du släpper den här oron och börjar njuta till hundra procent av att vara gravid!”.

Sen informerade hon om vägen man vandrar i processen att få ett snitt (samtal på Auroramottagningen med barnmorska som är specialutbildad på förlossningsrädsla, samt samtal med läkare). Och så rekommenderade hon att vi ändå deltog i en förlossningsförberedande kurs (FUB) om vi skulle ändra uppfattning på vägen, alternativt att bebisen skulle komma för tidigt. Det var alles. Sen pratade vi om annat. Återigen la sig lättnaden som en len filt inuti, och jag slappnade av. Rejält den här gången.

Omkring vecka 28 var det dags för samtalet på Auroramottagningen. Där fick vi träffa en barnmorska som var specialutbildad på förlossningsrädda, och de flesta som önskar att få planerat kejsarsnitt går på ett Aurorasamtal. Oron slank in i mitt system igen, och jag kom till samtalet klädd i en tjock rustning av beslutsamhet, beväpnad till tänderna med argument. Redo för kamp, om vi säger så. Men även här blev jag positivt överraskad.

Visst märktes det att barnmorskan vi träffade allra helst hade sett att vi ändrade uppfattning och valde att föda vaginalt, men det var inte den intensiva övertalningskampanj som jag varit rädd för. Jag fick (återigen, tror jag kan rabbla mina kejsarsnittsanledningar i sömnen vid det här laget) berätta om Varför, och jag fick (återigen) höra om fördelar- och nackdelar. Men, som barnmorskan uttryckte det, så var hennes jobb inte att övertyga någon åt det ena eller det andra hållet, utan att genom samtal hitta det sätt som var mest lämpligt att föda på för varje par, det sätt som gjorde dem allra tryggast. Och i vårt fall upplevde hon att det var via kejsarsnitt. Såhär står det i min journal:

”35-årig frisk förstföderska med Bp 31/1. I dag v 27+6. Kommer till mottagningen pga stark förlossningsrädsla. Har alltid varit förlossningsrädd. Väntat med att bilda familj pga detta. Har sökt på nätet och läst mycket om vagnalförl/sectio. Kan inte tänka sig föda vaginalt. Känner skuldkänslor över sitt beslut. Mycket påläst och bestämd i sitt beslut att föda med el sectio.”

Efter det står att hon ”bokar patienten på en läkartid”. Och det är där vi befinner oss nu. På tisdag ska vi träffa en läkare, och vi trodde att vi vid detta möte mest skulle gå igenom själva kejsarsnittsproceduren och boka datum. Men min ordinarie barnmorska berättade, att vi även vid detta tillfälle ska gå igenom Varför samt för- och nackdelar. Så det är inte riktigt över än. Hon sa också att det kan vara bra att förbereda sig på att inte alla läkare är lika välvilligt inställda till kvinnors önskan om snitt. Så det är alltså rustning på och polera argument som gäller. Igen. Och självklart dyker då oron upp som ett brev på posten. Näsdukar eller torra ögon? Sverige eller Ryssland?

Jag har läst på så mycket om det här ämnet att jag tror mig veta att jag inte kan KRÄVA ett kejsarsnitt. Det finns inget i lagen som ger mig rätten till det. (Jag är dock ingen jurist, så om någon av er därute vet bättre än jag och har annan information, så dela den gärna. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.) Däremot vet jag att vården hellre säger ja än nej, förutsatt att kvinnan har starka nog förutsättningar (antingen ”patientrelaterade” såsom stark förlossningsskräck, eller ”vårdprocessrelaterade” vilket innebär medicinska skäl) för att hennes önskan ska beviljas. Så det allra viktigaste är att vara tydlig med hur man känner (gärna så snabbt som möjligt – vänta inte med att prata om det här med din barnmorska!), och varför man känner som man gör. Patientens autonomi (självbestämmanderätt) vad gäller vilken vårdinsats som ska genomföras ska också vara stark i Sverige, och i Socialstyrelsens dokument ”Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan” står det:

”I de fall där patienten hamnar i en viss situation där hon måste genomgå något, i detta fall en vaginal förlossning, om inget görs, ser beslutssituationen annorlunda ut än vid andra medicinska beslut. Detta skulle kunna motivera att man gör ett avsteg från normalregeln och tillåter kvinnan att önska en alternativ åtgärd om hon har goda skäl för detta. Men sjukvården bör kräva att kvin­nan uppger relevanta skäl för sin önskan – eftersom det faktiskt finns möjlighet att avstå från att tillmötesgå kvinnans önskan.”

I samma rapports slutats står också:

”Om en patient som bedöms ha tillräckligt tungt vägande skäl har fått och förstått all information hon behöver samt har erbjudits och eventuellt genomgått stödsamtal och ändå står fast vid sin önskan om kejsarsnitt så är det motiverat att bifalla denna önskan.”

Läkaren som jag och Niklas ska träffa nu på tisdag är en av de som ingick i arbetsgruppen som tog fram denna rapport, har jag precis upptäckt. Det ska bli oerhört intressant att se om hon låter oss stanna kvar i Sverige, eller om det blir en enkel biljett till gamla Ryssland.