Nyupptäckt preggolurighet: myror i bena på kvällen! Har den senaste veckan ålat runt värre än Miley Cyrus på sin wrecking ball när det är dags att sova. Det kryper nåt förfärligt i benen och det vrids, vänds och vrids igen innan jag slumrar in. Inte riktigt vad man är sugen på med en vecka 35-mage. Phu. Någon som har tips om vad man kan göra åt dessa rackarns benmyror…?28

Jag ligger lite efter med magbilderna. Egentligen gick jag å Igster in i vecka 34 i går, men vi håller lite på den bilden och bjussar istället på vecka 33! Ser väääldigt vän ut på den här bilden tycker jag. Beror nog iofs mer på den annalkande förkylning från helvetet som börjar lägra sig över mig (som gör en lite sådär allmänt blankögd och roskindad), än på att jag håller på att Bli En Mor.

Den här bilden kommer från ett frukostmöte som vi var på nyligen, gällande att hitta någon som ska ta över för mig när jag får bebis. Vi hade världens bästa möte, med världens bästa mänskor och det kändes verkligen superbra. Vi har hittat lösningen på vemsatantarövervanjasjobbnärvanjablirmamma. Och det känns KALASBRA förstås.

Men det var ändå så himla blandade känslor, bitterljuvt på nåt sätt. En stor lättnad över att ha hittat någon som känns riktigt riktigt bra, och som jag är trygg med kan ta vid när jag lämnar, nej – jag kan inte skriva LÄMNAR för det kommer jag inte att göra. Jag kommer ha en fot i mammaledigheten och en fot kvar på kontoret (jag hör hur ni skrattar därute), men LÄMNA det kommer jag inte att göra.

Glam Mom är lika mycket min bebis som Iggy, så jag tänker styra upp världens bästa barnvakt åt företaget, men jag kommer inte släppa taget helt. Men det fina var, att hon som vi träffade på frukostmötet uttryckte det så himla bra, hon sa: ”Det du behöver är någon som äger frågan så att du kan slappna av”. Och det är PRECIS så det är: jag behöver någon som har huvudansvaret för det jag bidrar med till företaget, så att jag kan släppa sargen. Och om/när jag vill sticka in huvudet på kontoret och göra en insats, så är det en bonus, inte en förutsättning för att Glam Mom ska överleva.

Ni förstår ju själva hur bra den här tjejen är, eftersom hon lyckades pricka in exakt vad det är vi behöver. Ett geni denna mänska. Som dessutom kommer bidra med saker som jag aldrig skulle kunnat komma på. Så bättre kan det inte kännas. Men ändå är det som sagt bitterljuvt. Nästan lite sorgligt. Jag älskar mitt jobb så mycket, och det kommer kännas himla lurigt att inte vara med på samma intensiva sätt som nu.

Fast jag tror också det kommer att vara sjukt nyttigt för mig. Jag är en sån person som snöar in på saker, och när jag gör det så upptar det hela min tillvaro. När jag pysslade med musik var det allt jag brydde mig om i helahelahelavärlden, och efter det att vi startade Glam Mom har jag ätit, sovit och andats företaget.

Så tanken har faktiskt slagit mig att ”om inte jag skaffar barn så kommer jag jobbajobbajobba och helt plötsligt vakna upp när jag är 60 och inse att jag aldrig lyft näsan från skrivbordet och därmed missat familj/vänner/alltannatsominteharmedjobbattgöra”.

Jag behöver nåt som har ett helt annat fokus, och som blir en passion på ett annat plan än det yrkesmässiga, då tror jag att jag får till balansen med jobb/familj. Och Igster kommer jag garanterat att snöa in på. Undrar bara om jag blir lika jobbig vad gäller honom som jag är med att låta någon ta över för mig på Glam Mom…? ”Kanbästsjälv” liksom. Tänk om jag blir en såndär som aldrig vill ha barnvakt, som inte litar på att dagis gör ett bra jobb och som styr upp hemskolning för att jagkanbästsjälv. Hua.

Det scenariot känns i och för sig ganska otroligt, för kanbästsjälv-inställningen tillåter liksom bara ett ”snöainsigpå”-fokus (mer har man varken tid eller plats för), och inom kort kommer jag ha två. Och det är inte särskilt sannolikt att jag väljer bort något av dem. Så jag tror det blir bra ändå. I den bästa av världar bidrar Igster med att jag vågar släppa taget om Glam Mom på ett hälsosamt sätt, samtidigt som jag får nåt nytt att intressera mig för i livet. Balans helt enkelt.