Smörjer du magen eller så för att slippa bristningar och märken?
Jag tror att det är i princip 100% genetiskt om man får bristningar eller inte (min mamma fick inga, så jag brås nog på henne). Så egentligen tror jag inte att man kan påverka sånt med oljor och krämer.

Men, bara för att vara på den säkra sidan så har såväl mage som boobs fått sig en insmörjning med Apotekets mandelolja varje kväll. Om inte annat för att det är mysigt att klappa lite på sin bebis varje dag.

Vill du ha flera barn?
Ett till vill jag nog gärna ha, kanske till och med två om vi hinner med och orkar. Om det var upp till Niklas skulle vi styra upp ett helt surflandslag, men så många hinner vi inte med innan det börjar bli knivigt för mig på den biologiska fronten (iom att jag är 35). Tack och lov.

Tänkte bara fråga om ”Iggy” bara är ett arbetsnamn eller om ni redan nu bestämt att pojken ska heta det? 
Han ska heta Iggy! Det spelar ingen roll hur han ser ut när han väl kommer, han ÄR liksom redan Iggy för oss.

Hur kom ni fram till namnet Iggy?
Vi trodde först att vi skulle få en tjej, och hade vääärldens bästa (enligt oss) tjejnamn på g. Och eftersom jag tycker det är så sjukt mycket svårare att hitta bra kill- än tjejnamn, så var bland det första jag tänkte när vi fick veta att det var en liten kille: ”hjääälp! Vad satan ska han heta?”. Minns faktiskt inte riktigt hur jag hittade namnet Iggy, en dag bara var det där. Hade väl förmodligen sett det någonstans och registrerat det på något plan.Föreslog det för Niklas, som tyckte det var kalasbra, och i samma stund var det bestämt.

Så vi är inga die hard Iggy Pop-fans som man kanske kan tro. Men ska man heta samma sak som en rockstjärna så känns herr Pop rätt bra i sammanhanget tycker jag. (Inget ont om Kurt Cobain, men det är nog bara just Kurt Cobain som kan få namnet Kurt att kännas härligt…)

Jag undrar hur länge det dröjde från det att ni bestämt er för att skaffa barn tills att du blev gravid?
Det gick på första försöket faktiskt. Min kropp var tydligen lika sugen på kids som Niklas.

Hur kände du att du var gravid?
Min kropp reagerade väldigt lurigt på att jag blev preggo. Jag vaknade en morgon och kunde inte ta mig upp ur sängen. Lederna var stela som pinnar, och så fort jag rörde mig så gjorde det ont. Kunde knappt gå i trappor och gick från 35 år till 95 år på ett dygn. Inte så himla kul. Hade ingen aning om att jag var gravid, så jag bodde i princip på vårdcentralen i en veckas tid, och de tog testpåtestpåtestpåtest utan att hitta någon förklaring på varför min kropp blivit som en gammal tants.

Det pratades om reumatismutredning och andra autoimmuna sjukdomar, vilket var duktigt ångestframkallande. Trodde på riktigt att jag hade fått någon obotlig sjukdom, och att jag sakta men säkert skulle förtvina och dö. Var också inne på att det var stressymptom då jag hade jobbat som en galning under våren.

Tänkte tanken efter ett tag att det kaaanske kunde bero på en graviditet, men efter ett test som visade negativt resultat la jag ner den tesen. (Hade naivt nog ingen aning om att det dröjer ett tag innan testen registrerar en graviditet.)

Men efter ca 10 dagar började jag känna mig bättre, och när mensen uteblev tog jag ett test till. Och då syntes ett svagt streck. Pratade med en kompis till mig som är läkare, som sa att de symptom jag visade upp faktiskt förekommer hos nygravida som tecken på graviditet, även om det är väldigt ovanligt.

Så tydligen fick mitt system sig en knäpp när Igster kom till, efter 14 dagar var jag dock helt återställd och har inte känt av ledprylen överhuvudtaget sen dess. Har ju också haft en väldigt härlig och okomplicerad graviditet, kanske fick jag den som kompensation för att jag i två veckors tid troode att jag skulle dö där i början. 😉

Hur lång är du och hur mycket har du gått upp under din graviditet?
Jag är en liten rackare, mäter 166 cm över havet. Vi äger ingen våg, så jag vet inte exakt hur mycket jag gått upp eftersom jag inte vet vad jag började på. Men, jag vet att jag brukar väga mellan 51-53 kg (beroende på hur mycket saltlakrits som slinker ner).

Så om jag låg på 52 kg från början så har jag hittills gått upp 11 kg (är nu i vecka 37). Jag har ätit precis som jag velat under hela min preggofiering, och har helt klart unnat mig mer godis än vanligt. Men det känns som att det mesta jag lagt på mig är Iggys prylar, som borde försvinna rätt snabbt.

Det ska bli spännande faktiskt, att se hur mycket vikt som består av bebis, fostervatten, moderkaka osv.

Har du haft sammandragningar tidigt?
Nej, de började först för några veckor sen. De kommer t ex om jag älgar på lite för snabbt när jag är ute och går (måste av ngn outgrundlig anledning alltid gå så snabbt jag bara kan, något som min livmoder numera protesterar emot).

Jag undrar hur du tänker kring kost och motion både nu under graviditeten och senare under amningen. Bara lite generellt så där. 🙂
Jag tycker om att vara noggrann med vad jag stoppar i mig och älskar att äta, men jag avskyr att laga mat. Himla dålig kombo. Som tur är har jag världens bästa kille som lagar fantastiskt god (och nyttig!) mat till mig varje dag. När inte han är hemma lever jag på saltlakrits och cheeseburgare.

Vi var ganska ekomedvetna även innan Iggy flyttade in i min mage (framförallt för att vi juicar så mycket, det blir det rena rama giftcocktailsen om frukten inte är eko-odlad), men snäppade upp det ett steg till efter att vi fick reda på att vi skulle få en bebis. Man är ju liksom så rädd om det där sköra lilla livet därinne, som inte alls har samma förmåga att hantera gifter som man själv har. Så nu köper vi i princip allt ekologiskt.

Vi börjar alltid dagen med en juice, tror att vår råsaftcentrifug till och med jobbar hårdare än jag. 😉 En klassiker är: apelsin, äpple, broccoli (eller grönkålsblad), ingefära, citron, morot, spenat och selleri. I med en matsked ekologisk linfrölja, så har man världens bästa start på dagen. Har haft fantastiska värden genom hela min graviditet, och är helt säker på att det beror på allt juicande. Det är ett så himla lätt sätt att få i sig så mycket bra prylar.

Jag håller tummarna för att Niklas ska orka fortsätta vara min personliga mästerkock även efter Iggys ankomst, så att inte sömnlösa nätter förvandlar även honom till en cheesburgarmumsare.

Vad gäller motion så har jag aldrig varit en gymråtta, och får nog inse att jag (tyvärr) aldrig kommer bli det heller. Då och då dyker det upp ett jättesug, och jag vill bli Frisk Och Stark. Men det slutar alltid med att gymkortet bara kostar pengar och aldrig används. Är en sån som måste ha en personlig tränare för att det ska bli nåt av det hela tror jag.

Är däremot en hejare på vardagsmotion; tar aldrig rulltrappan, går i stället för att ta tunnelbanan osv. Så när man ska ut å rulla vagn i vår kommer motionen automatiskt tänker jag.

Vågar du äta sushi nu? (Jag vill, men är så skeptisk.)
Absolut! Jag har typ levt på sushi hela under min graviditet, framförallt till lunch. Vi var ju i Japan också när jag precis var nypreggofierad, och att befinna sig i Japan utan att äta sushi GÅR liksom inte. (Kan tillägga att det var utomjordiskt gott också. En ny nivå på sushi som man typ inte visste fanns.)

Man ska inte äta tonfisken eller insjöfiskar, men t ex laxen går ju finfint – så länge den varit fryst. Så gå till ett fräscht och bra ställe, fråga om deras lax varit fryst, och är svaret ”ja” så är det fritt fram att njuta!

Vad har varit det bästa med graviditeten? Det mest överraskande?
Det bästa: Att man hela tiden bär med sig någon slags extralycka som liksom gör att livets härlighetsnivå höjs ytterligare ett snäpp. Att Iggy legat och trynat i min mage har gjort att varje dag på något sätt känts som en del i ett stort äventyr.

Inte för att jag direkt spenderat 100% av min vakna tid med att fundera kring att jag är preggo (tvärtom, har haft den stressigaste hösten någonsin jobbmässigt vilket gjort att jag ganska sällan stannat upp och reflekterat över att jag håller på och bakar en bebis). Men varje gång tanken slunkit dit så har jag blivit så himla glad.

Det mest överraskande: Att jag inte en enda gång har känt mig rädd för vad som komma skall. Nu är det tre veckor kvar, så lite tid finns ju fortfarande för ett rejält psykbryt. Men eftersom jag varit så osugen på att skaffa barn under så många år (Niklas som velat ha barn länge har haft en ängels tålamod med mig på bebisfronten…), så känns det nästan märkligt att det känns så himla naturligt nu.

Vände från nejjagvillfortfarandeintehabarnännu till yesnukööörvi i våras, och sen den dagen så har hela barnprylen känts toppenbra. Tror det beror mycket på att jag har världens bästa partner in crime när det gäller föräldraskapet, är så himla trygg med att Niklas är en sån klippa på alla områden i livet.

Vad skulle du ge dig själv för råd/tips om graviditeten om du kunde åka tillbaka till den stunden du fick veta att du var gravid?
Eftersom jag trodde att jag skulle förtvina och dö där i början så är ”DU SKA INTE DÖ DU SKA BARA PYSSLA IHOP EN BEBIS!” det första jag skulle säga till mig själv. Sen skulle jag nog be mig själv slappna av lite, det var väldigt nojigt där i början tycker jag, innan det magiska 12-veckorstrecket.

Fast jag tror nog ändå inte att jag skulle kunnat slappna av då, tanken på missfall var liksom ständigt närvarande. Jag tyckte att det kändes som att vi hade en bebis från den stunden vi såg det där svaga strecket på stickan, så jag förstår verkligen att ett missfall i vecka 7 kan sätta lika djupa spår som ett i vecka 15.

Och jag har sån stor respekt för alla som varit tvungna att gå igenom denna hemskhet, men ändå pallat ladda om och försökt igen. Tror knappt att det går att förstå vilken styrka som krävs för det, innan man själv haft en bebis i magen.

Är du nervös inför förlossningen?
Eftersom jag fått mitt kejsarsnitt beviljat och därför får föda på det sätt som jag känner mig tryggast med, så är jag inte så nervös. Men när jag väl ligger där på operationsbordet kommer jag nog absolut inte vara så kaxig. Egentligen är det ju helt sjukt det som ska hända; att de ska skära upp min mage och plocka ut vår bebis – medan jag är vaken. Gaaahhhh… Jo, okej, nu är jag nog nervös inför förlossningen. 😉

Nu fortsätter vi med svarandet! Å varför inte börja med lite skönhet, en grådassig dag som denna? Piggar alltid upp.

Har fått en rackarns massa frågor om vad jag använder för smink, eftersom jag ”ser sååå himla fräsch ut”! MENTACKSOMATTAN! …säger jag då och rodnar klädsamt. Det är preciiis vad en höggravidis vill höra kan jag tala om. Jag tackar och bockar ödmjukast och tänker att ohh så trevligt att ni gått på den illusionen.

Hursomhelst, här har ni en bild på vad som bor i min necessär. Jag är en riktig sminktjej och går helst inte utanför dörren utan dessa dagliga partners in crime. Slänger man på sig ovan mix så förvandlas vilken glåmig stackare som helst till en pigg rosenknopp. Det lovar jag! Har satt samman ett extremt pedagogiskt kollage nedan, med länkar till mina favvisar.

1) Mineralfoundation från svenska Tikei.se. Superbra produkt; 100% mineraler, de tillverkar allt själva, testar inte på djur och använder inte ämnen som kan reta känslig hy (som ofta finns med i andra mineralfoundations).

För att hitta exakt rätt nyans kan man klicka hem prover för 10 spänn styck innan man beställer en större burk. Supersmart tycker jag! Jag har färgen N2. Använder den i hela ansiktet, och har den även som concealer runt ögonen. De har alltid fri frakt, och dessutom är priset kalasbra, bara 169 pix för en 9-gramsburk (jämfört med ex BareMinerals som kostar 469 kr).

2) Kabuki-borste för att svischa på sig foundation. Köper alla borstar från Tikei också, de innehåller inga djurhår, och jag tycker att deras kabuki-borste är mycket bättre än BareMInerals. Mjukare, men minst lika effektiv. Bra pris också, så att man kan klicka hem en ny när det behövs utan att behöva leva på nudlar resten av månaden.

3) Rouge från Face Stockholm i färgen Hot Pink. Är på konstant jakt efter den perfekta ”komprecishemfrånensportigpromenad”-färgen, och just nu är den här min favorit. Ta en dutt på ögonlocken också.

4) Läppglans från Make Up Store i färgen Fuchsia. Perfekta vardagsglosset som jag tycker ger preciiiis rätt rosa nyans. Man ser inte sminkad ut – man ser bara lite bättre ut. Sånt gillar vi.

5) Lancôme Définicils Mascara. Bästa mascaran EVER! Har varit denna produkt trogen sen jag var 17 och kommer aldrig aldrig ALDRIG byta ut den. Perfekt borste som får tag i alla fransar (avskyr runda bulliga borstar) och grym konsistens som bygger på fransarna så att de blir lååånga och fina. Håller hela dagen men är ändå lätt att tvätta bort. En av få produkter jag med glädje skulle kunna bli en såndär tokpinsam tv-shopförsäljare för, eftersom jag älskar den så innerligt. Den och Yes diskmedel. Finns liksom inga värdiga konkurrenter.

6) Ögonskugga från MAC i färgen Omega som jag använder som brynskugga.

7) Favoritläppglans nr 2, Lipglass från MAC i färgen Heroine. Superfint lila glans som man kan dutta på lätt med fingret för att bara få lite färg (när man är sugen på nåt mer dramatiskt än det rosa från Make Up Store), eller smacka på rejält om man vill vara mer vavavoomig.

8) Solpudret Bronze Goddess från Estée Lauder (de verkar ha ändrat designen sen jag köpte mitt, så bli inte förvirrade av att 2014-versionen har en annan förpackning än i kollaget). Jag har färgen Medium. Eftersom jag i princip aldrig solar ansiktet så behöver jag en hel del hjälp på traven på den så kallade solkyssta fronten… Har försökt med den bleka Nicole Kidman-looken, men istället för en sån där ljuv porslinsdocke-feeling så blir det liksom mera spökansikte för min del. Så ett bra solpuder är min bästa vän.

9) Slutligen, utan min signature scent (ÄLSKAR att ha en sån, är lika beroende av att ha just en sån som utav själva doften tror jag) känner jag mig naken. Så två puffar i nacken av denna long time favourite (också en produkt jag varit trogen sen jag var tonåring) får avsluta piffandet.

Voilà!

Vad KUL att ni hade så mycket frågor! Och ännu roligare att det var så varierat, det ni undrade över. Sitter nu i soffan med macen på magen (himla smidigt att man liksom har ett inbyggt datorbord numera), och ska göra mitt allra bästa för att svara så bra jag kan. Eftersom det kom in en hel del frågor om kejsarsnitt så tar jag dem i ett separat inlägg (detta), och de övriga undringarna delar jag upp på två omgångar så att det inte blir för mastigt. Nu kör vi!

När man har planerat kejsarsnitt, hur gör man då om förlossningen skulle sätta igång av sig själv tidigare? 
Om värkarna sätter igång innan den 29/1 som mitt snitt är planerat till, så ringer man till förlossningavdelningen som då ger en ett akut snitt istället.

Kan du tänka dig att föda vaginalt om förlossningen sätter igång innan ditt snittdatum? Jag tänker att om du är en sån som har snabba förlossningar och det sätter igång tidigt…KAN man verkligen ställa in sig till 110 % på att det kommer bli snitt eller finns det alltid en ”risk” att det inte blir så? Du kanske har världens bästa föda barn kropp som bara ploppar ut ongen? 🙂 Är du rädd att det ska bli så?
Nej, jag kan inte tänka mig att föda vaginalt om förlossningen sätter igång innan 29/1. Inte om jag har ett val. Föder jag i taxin på väg till sjukhuset är det ju inte så mycket att göra åt saken, men har man planerat kejsarsnitt så gör sjukvården sitt yttersta för att man ska få det även om allt inte går enligt planerna, och man får då som sagt ett akut snitt istället för ett planerat.

Visst är jag nervös för att Igster ska bestämma sig för att komma ut tidigare än vad det är tänkt. Dels för att det alltid kommer finnas en oro att jag ska behöva föda vaginalt fast jag nu inte vill det, och dels för att jag vill hinna knyta ihop alla lösa trådar på jobbet, så att jag verkligen kan slappna av till 100% och bara njuta av vår lille bebis när han väl dimpt ner.

Men eftersom jag bor mitt i stan i Stockholm och hinner till sjukhuset på 20 minuter så borde det inte vara några problem att få till ett akutsnitt, och vad gäller jobbet så får det helt enkelt ordna sig. Så egentligen behöver jag nog inte vara så nervös.

Du skriver att du inte vill riskera att få förlossningsskador. Är det främsta anledningen till att du vill ha snitt, eller är det själva förlossningssmärtan (värkarna) som du vill undvika?
Det finns tusen anledningar till varför jag vill föda med kejsarsnitt, både fysiska som psykiska. Vad gäller förlossningsskador så är jag mer bekväm med den skadebild som finns vad gäller kejsarsnitt än en vaginal förlossning. För självklart finns det skaderisker även med ett snitt, men det är andra typer av risker.

För att uttrycka det enkelt (och inte så nyanserat): vissa tycker att det obehagligaste som finns skulle vara att någon skar upp deras mage, och andra tycker att det obehagligaste som finns är att någon skulle klippa upp deras fiffi. Jag är inte särskilt vek, och har nog snarare hög smärttröskel än låg. Men det handlar inte om att jag vill undvika smärta, utan om att det för mig inte känns naturligt alls att föda vaginalt.

Sen är min bild av eftervården av de kvinnor som råkat illa ut när de fött sina barn vaginalt inte så ljus. I många fall har denna varit i princip obefintlig, något som jag också fått mail om från tjejer som läser den här bloggen.

Hade jag vetat att jag skulle få världens bästa omhändertagande efter en förlossning som gått snett så skulle jag eventuellt känna mig tryggare med att föda vaginalt. Mer om hur jag ser på förlossningsskador går att läsa i det HÄR inlägget, och mer om varför jag (och Niklas, vi är två om detta beslut såklart) vill föda med planerat kejsarsnitt går att läsa i det HÄR inlägget.

Får man avslag när man snittas?
Ja, vad jag förstått så får man avslag även efter kejsarsnitt. Men oftast är det mindre mängd, läste ngt om att läkaren skrapar rent livmodern vilket gör att det inte är så mycket som ska komma ut efteråt. Men är inte helt säker på att det stämmer. När man googlar verkar det variera väldigt mycket, vissa har det i 5 dagar, andra i 12 veckor. Lovar att avlägga rapport. 😉

Du pratar om förlossningsskador, och jag får känslan av att du vet något som inte jag vet. Är det väldigt vanligt att kvinnor får skador som de måste leva med? HUR vanligt är det? Finns det någon statistik? Visst har jag hört om fall där det har gått snett på ett eller annat vis, men om förlossningen går som den ska så tänker jag att det inte blir några bestående men. Vad vet du som inte jag vet? Är det läge för mig att omvärdera min inställning, så här i elfte timmen?
Det SISTA jag vill är att skrämma upp någon. Men jag vill heller inte bidra till någon rosafluffig bild som inte stämmer, alternativt vara en av dem som sopar förlossningsskador under mattan. Jag tycker bara att man ska ge en ärlig bild av förlossningar, såväl vaginala som såna som skett via kejsarsnitt.

Jag har ingen tillförlitlig statistik på hur många som får permanenta skador av en vaginal förlossning, men om jag skulle gissa (baserat på min egen bekantskapskrets) så är de självklart långt färre än de som blir återställda. Men att risken ens finns, samt att (som jag skrev i svaret på frågan ovanför) tycker det är rent ut sagt skrämmande hur dåligt vänner till mig har behandlats i den så kallade eftervården, gör att jag inte vill chansa.

Sen tycker jag också att man kanske ska omvärdera vad ”permanenta skador” innebär. För mycket av det som vi tjejer förutsätts tycka är ”ok biverkningar” efter en vaginal förlossning tycker jag är oacceptabelt. Oavsett om det handlar om rent kosmetiska saker som att man inte längre känner igen sitt underliv, eller ”allvarligare” efterverkningar som inkontinens eller att man får svårt att njuta av sex.

Jag har svårt att se en värld där män födde barn, och var helt ok med att få en vanställd snorre, inte kunna jogga utan att läcka urin och inte tycka att sex var så värst skönt längre. Men för många tjejer ser det ut precis så, och har de mage att klaga så får de snabbt höra att det väl är ett lågt pris att betala för att ha fått barn. Lite krigsskador får man ju ta.

Jag tycker att det borde vara självklart att man som nybliven mamma får den bästa eftervård man kan tänka sig, och hjälp med att rätta till såväl kosmetiska som andra saker. Om man känner att man behöver det, vill säga. Och jag tycker att vi omedelbums ska sluta lägga in värderingar i hur man får och inte får känna efter att man fött barn.

Är man ledsen och mår dåligt över en sån ”ytlig” sak som att man blivit ihopsydd snett och inte längre känner sig fin, ja men då ska ingen få den tjejen att känna sig dum, och staten ska komma till undsättning och erbjuda kirurgi (så ser det såklart inte ut idag). Det tycker jag verkligen. Har man råkat värre ut och fått nedsatt funktion på något område på grund av sin förlossning, så ska det vara SJÄLVKLART att man får den bästa hjälp som finns att tillgå (har tyvärr många exempel på fall där detta varit långt ifrån självklart).

Och vill man behålla sina eventuella krigsskador för att man tycker de är sekundära, då man ju faktiskt fått dem för att man tillverkat och pluppat fram en ny liten mänska, så ska det vara precis lika ok. Men inget är ”finare” eller ”fulare” att tyckakännavara än något annat. Vi är alla olika, och måste få tyckakännavara olika också.

Men – sen ska vi förstås inte glömma att det finns massor av tjejer som har fantastiska förlossningar och vars kroppar återhämtar sig kalasbra, så jag tycker absolut inte att du ska omvärdera din inställning. Hade jag vetat att en vaginal förlossning för min del skulle gå väldigt bra, och att jag skulle repa mig fint efteråt (alternativt känna mig trygg att jag skulle få en fantastisk eftervård som rättade till det som eventuellt gick snett), så skulle jag helt klart överväga det. Jag tror att det är en galet cool upplevelse. Men eftersom jag är som jag är så känns det som för mycket av ett lotteri för att jag ska våga chansa.

Jag vill verkligen inte avskräcka någon, utan jag tror på att man ska lyssna på sig själv och välja det alternativ som känns bäst för just en själv. Och har du hittills känt att en vaginal förlossning känns bra, då kommer du säkert fixa det galant, kanske mycket för att du har en annan inställning än jag.

Tänkte bara fråga, vilken är den största anledningen till att du vill göra snitt? Jag är själv livrädd för smärta och vet inte riktigt hur jag ska klara av en förlossning, samtidigt som jag väldigt gärna vill skaffa barn. Typ nu 🙂 Jag tänker också, ett snitt lär väl vara bra smärtsamt det med?
Se svar på ovan frågor om varför jag vill ha snitt. Vad gäller smärträdsla: dessvärre finns ju inget sätt att få fram bebisar på som är helt smärtfritt, så jag tror helt enkelt att man får känna efter vad för typ av smärta man är mest ok med. Kejsarsnitt är ingen genväg, det är ett satans bök det med, och kommer säkerligen göra ont.

Ska jag vara ärlig så ser jag dessa två alternativ som pest eller kolera. Inget känns särskilt trevligt, men jag väljer det som jag känner minst obehag inför. Fanns det ett sätt att smälta bebisen, hälla ut den lite kvickt ur mamman och sen få ihop den igen på utsidan, så skulle jag välja det. 😉 Men oavsett om man föder vaginalt eller med snitt så finns det ju gott om smärtlindring att få.

Så är du rädd för smärta så tycker jag att du ska prata med din barnmorska på en gång när du blivit gravid, och gå igenom alla alternativ som finns. Och sen vara noga med att skriva ner precis hur du vill ha det i ditt förlossningsbrev. Om smärtan är det du är mest bekymrad över så ska du se till att de omkring din födsel gör dig trygg med att du får all hjälp du kan på den fronten.

För som sagt, det finns en massa saker att göra åt smärta. Och jag lovar att rapportera i detalj efter mitt snitt, så får du höra hur jag upplevde det, på såväl ha ont-fronten som på alla andra fronter.

I morgon kommer svarsomgång 2 av 3, stay tuned mamas! ♥