Ni vet hur mycket jag gillar att ha fräsiga naglar. Det är ju en del av min Värna Vardagsglädjen-paroll. Man blir liksom gladare av att titta ner på sina händer, åsså hittar man nåt fint där.

Så i dag UNNADE jag mig. För man älskar ju att UNNA sig nåt då och då. Ovan minilack från Ciaté slank nämligen med hem.

Ni vet ju också hur mycket jag ÄLSKAR företag som gör det där lilla extra för konsumenten, och Ciaté har fattat galoppen. De charmar i alla fall brallerna av mig. Det här är deras höstkollektion, en samling minilack i de där perfekta skalbaggsnyanserna (tänk Chanel) som jag bara VEEET kommer göra hösten härligare.

Och självklart kommer de i en specialgjord ask, i form av ett megasött hus.

Som givetviiiiis går att öppna också. Var det nån som sa MERVÄRDE?

Såhär fräsigt blev det efter lite lackning! Jag går ju och gör gelélack på salong ungefär två gånger i månaden. Och tidigare gick jag hos en tjej som hette Daniela och hon var så sjukt bra. Superfräsch salong, gjorde alltid det där lilla extra (mönster på naglarna/glitter osv) – utan att ta extra betalt (!), var toknoggrann och gav dessutom handmassage. Sen hade hon ett eget trick som fick lacket att sitta i en månad (annars brukar det hålla i två veckor på mig). Och allt detta för 350 pix. Helt galet bra alltså.

Men nu har hon ju gått å blivit på smällen (rackarns preggosar va!) och slutat jobba. Det är omöjligt att hitta nån som gör samma exakt braiga jobb för den pengen (och jag har inte riktigt råd att lägga 600 pix per gång som det kostar på nåt fräsigare ställe), så nu går jag hos en väldigt enkel salong som gör grunden. Och sen målar jag på nåt roligt efteråt, som typ glitter. Funkar helt ok det med. Men jag saknar Daniela…

De här färgerna använde jag: Tickle My Fancy & Can Can. Och sen slog jag till på ett glitterlack också (ingår inte i det söta lilla huset dock) som heter Helter Skelter. Rosetten på flaskan – meeeervärde…

Lacken är kalasbra måste jag säga. Köpte nåt från Essie för ett tag sen och blev rätt besviken, dyrt var det men täckte inte alls. Behövde lacka kanske 7 gånger (på riktigt!) för att nageln skulle få en täckande färg. Det har man varken tid eller lust med.

Men de här små godingarna levererade rackarns bra på täckningsfronten – ETT lager räckte! Sen behövdes det inget mer. Halleluja.

Här ser ni alla färger man får med i det lilla hösthuset. Jag använde alltså de på ring- och lillfingret.

Måste för övrigt säga att jag ÄLSKAR såna här bilder. Det är typ som porr för mig. När jag satt uppe på nätterna och ammade kalasade jag alltid loss på #nailart på Insta. Den hashtaggen innehåller mycket ögongodis kan jag tipsa om, för er som också gillar flådiga naglar.

Det lilla hösthuset finns att klicka hem här, om det är nån som känner för att UNNA sig lite…

Alltså. Morgnarna nuförtiden är LJUVLIGA. Trots sömnbristen. Har alltid avskytt att vakna och behöva gå upp (trivs alltför bra med att grisa och sova i soffa å säng), och är helt klart mer en kvällsmänska än en morgondito.

Men nu… Att få ha en sån här liten goskorv i sängen har helt fått mig att ändra uppfattning. Morgnarna är bästa stunden på dagen. Så fort grodan vaknar och upptäcker mig eller Niklas, så kommer världens bredaste leende. Han blir liksom så sjukt nöjd: ”Åh, där e dom – dom e ju nice! Vad kul att de är här i dag med!”

Så dagen börjar med att vi alla ligger och myser och skrattar (jag veeeet – låter ju som värsta cheesy reklamfilmen för typ blöjor/tvättmedel/annat familjegrejs men det är PRECIS så det är), och jag och Niklas är bara helt förundrade över hur vi kan få ha en sån här glad mysboll i våra liv. Som vi dessutom gjort alldeles själva!

(Borra in sig under någon kudde eller ett täcke, och sen gå loss på gardinstroppar/sladdar/allt som hänger är favoritmorgonsysslan just nu.)

Men det sötaste är nästan när han sover, och så måste man in  i sovrummet av någon anledning och hämta nåt. Då kanske han vaknar till någon sekund, öppnar ögonen – får syn på en och bara TOKLER sömndrucket innan ögonen stängs igen och han går tillbaka till att sova. Man DÖR ju för att det är så sött.

Varenda gång han öppnar ögonen vid såna tillfällen så ler han stort så fort han får syn på mamma eller pappa. HUR fint? Nu kanske det finns nån läkarstudent därute som vet att det är en inbyggd reflex hos bebisar att le när de vaknar till, men det vill jag i så fall inte höra. Jag vill tro att Iggy ser mamma eller pappa, känner glädje/lycka/trygghet och ler av den anledningen. Så säger vi va?

I dag körde vi halva dagen var jag å Niklas – jag rattade bebis fram till halv två, sen var det pappadags. Så fick vi båda in några jobbtimmar.

När det var mamma/bebis-tid, så passade jag på att slinka iväg och hämta ut ett mycket efterlängtat paket. Och nu fiskar jag litegrann efter en klapp på axeln, för fy tusan vad stolt jag var att jag lyckades greja den här kombon: bebis i sele och sen två paket (varav ett rätt rejält stort å tungt) balanserandes på vagnen.

Jag tycker det ser ynkligare ut på bild än vad det var i verkligheten, men det var såpass att folk faktiskt stirrade lite på gatan när jag kom traskandes som en rosahårig packåsna.

Blev så stolt att jag lyckades ratta hem den här kombon (minns nu bebis i sele också hörrnini!) att jag ju var tvungen att plåta. Och nu blogga. Ni märker att jag fiskarfiskarfiskar va? Alla i kör nu: ”DUUUKTIGT VANJA, DUUUUKTIGT!”. Men jag tycker man förtjänar lite beröm när man mammamultitaskmeckar sånt här.

Nån som vågar sig på en gissning om vad det är i paketen? Kan avslöja att det är en huvudgrej, och sen lite tillbehör till huvudgrejen. Nåt vi veeerkligen behöver.