Okej, här kommer rapporten från dag 1 av Det Stora Nattkriget. Först å främst lite pepp: det gick oväntat bra tycker vi. Halleluja. Vad hände då?

Jo, vi la honom efter kvällsmålet (gröt) runt kl 19. Då fick han även en flaska ersättning, han åt ungefär halva. Sen sov han så snällt till 21.15 då det vaknades. Och då skulle det snaskas tyckte Piggly. Men icke sa nicke, no food där inte. Niklas gick in först, gav napp istället för flaska och det blev mer och mer uppretad stämning i sovrummet. Ilskan eskalerade, och efter ungefär 20 minuter slank Niklas ut (grå i ansiktet), han pallade helt enkelt inte mer. Det är ju inte härligt alls att se sin bebis ledsen och arg. Man mår apdåligt själv.

För Piggly var verkligen tokledsen. Han brukar aldrig bli sådär superdupersur, men nu var det full fräs: citronansikte, gallskrik och darrande underläpp. På samma gång. Inte så nöjd, med andra ord.

Och mamma/pappahjärtat mår ju inte så bra då. Men vi gjorde allt vi kunde för att Iggy skulle känna att vi fanns där och öste kärlek (trots att han inte fick äta). Vi höll om, buffade, kramade, pussade, gossade och gjorde allt mysigt vi kunde för att underlätta den här jobbiga omställningen.

När jag under min tur i sovrummet hade buffat/kramat/pussat/vyssjat/gossat några minuter utan att lugna ner mitt skrikande barn, så fick jag en snilleblixt: jag började sjunga Imse Vimse Spindel. Av någon anledning blir Iggly ALLTID glad av att höra den, vet inte riktigt varför faktiskt. Det är inte så att vi har sjungit den jättejättemycket, han har bara älskat den sen första gången han hörde den.

Så jag sjöng. Och vips! …så lugnade han ner sig. På en nanosekund. Crazy bananas. Sporrad av att DET FUNKADE sjöng jag vidare. Och sjöng, Och sjöng. Och SJÖNG. Fick nog ur mig en sisådär 70 Imse Vimse på raken skulle jag tro. I början med gråten i halsen, för det var så surrealistiskt sorgligt, att ligga där och sjunga barnvisor för min tokgråtande bebis.

Men sen skärpte jag mig och sjöng vidare. Och pussade, klappade, buffade, kramade och gossade. Och stoppade in nappen. Det blev några återfall under imse Vimsandet där Piggly tjöt till kort igen, men det gick snabbt över.

Efter 50 Imse så sov Iggeloni, jag rev av 20 till för att vara på den säkra sidan, och slank ut ur sovrummet. Allt som allt hade det tagit en timme att få honom lugn igen och somna om utan mat.

PHU. Ska det vara såhär nu i tre dygn (eller mer) tänkte vi desperat ute i vardagsrummet? Men resten av natten blev inte alls lika kaosig. Iggy sov till 01.15 (mycket längre än vad han normalt gör), och eftersom vi hade tänkt att han skulle få en flaska runt 23 (han brukar vakna då, när Niklas går å knyter sig), så fick han den flaskan då istället. Men han åt knappt nåt alls utav den, och somnade om.

Sen sov han till 03, och mellan 03 och 06 var det mycket bök å stök. Sur bebis som inte ville ha napp, men det var absolut inte som första gången, när det var ren panik och krävdes 70 Imse för att bli lugn. Nu var det mer småbök, men det gjorde ju att det inte blev så mycket sovande under den perioden.

Vi hade bestämt oss för att han skulle få äta igen kl 05, men han sov förbi det och vaknade 07.15. Då snaskade han i sig en hel flaska ersättning, och somnade om någorlunda till runt 08. Men sen var det pigga bebin som hade landat. Eftersom jag och Niklas båda var ganska ordentligt möra efter natten så turades vi om att ha grodan på olika sidor sängen så att den andra kunde vila lite, så vi gick inte upp förrän runt 09.30.

Summa summarum: jag är sjukt förvånad över att det bara blev EN sådär galet uppjagad omgång (Imse-incidenten). Trodde det skulle bli fler såna, men det var mer småbök som sagt. Som ju dock höll en vaken, så det var nog rekord på inte sova-fronten för vår del. Tröttheten i dag har varit massiv. Framförallt för Niklas som åkte på grodans härjande på ”sitt” nattblock.

Men Iggly hanterade ändå det här med att inte äta helt okej tycker jag. Trodde det skulle vara värre faktiskt. Så – dygn 1 gick relativt bra.

Vi får se vad som väntar i natt dock. Hoppas vi slipper fler Imse-incidenter, och att vi märker en förbättring på småbökfronten.

Rapport 2 kommer i morgon!

Ni vet, när man står i hallen och redan är försenad till ett viktigt möte. Man sliter åt sig det plagg man tänkt ha (ingen tid att byta), kränger det på sig fort som satan och tar ett snabbt span i spegeln. Och upptäcker – kräket.

Fanfanfan, rycker åt sig en trasa/handduk/whatever och gnuggargnuggargnuggar. Kräket går bort (eller okej, syns åtminstone inte), och man slinker ut genom dörren, nöjd som attan att ha räddat situationen på mindre än en minut. Går på mötet.

Sen kommer man till kontoret, sätter sig ner. Och upptäcker – kräket. För självklart var man inte bara nerkräkt upptill, utan även nertill. Förmodligen också baktill, men det slipper jag åtminstone se.

Jag tror nog knappt jag varit kräkfri de senaste 7 månaderna. Kanske till och med doftar kräk, fast jag inte märker det själv. Oh no, tänk om man är en sån där illalukting som man känner av ibland på lokaltrafik. En sån som sätter sig ner bredvid en och…osar. Mycket möjligt. Upptäckte nämligen precis just NU att jag glömt ta bort benkräket. Tog en bild på det, men glömde bort att gnuggagnuggagnugga. Skyller på sömnbristen.

Nu ska jag gnuggagnuggagnugga.

I dag har tröttheten faktiskt varit mördande påtaglig. Jag är annars förvånad över hur bra jag ändå funkar, trots att jag får så extremt lite sömn. Men jag antar att min kropp gått in i nåt slags kris-mode; varenda ynka liten minuts sömn som jag får, suger jag liksom musten ur.

Men i dag tog jag nästan stopp på nåt sätt. Har varit så jäkla trött hela dagen. Det har känts som om ögonen aldrig riktigt öppnats ordentligt, och som att jag hela tiden blinkat i slow motion. Ögonen är liksom…sega. Och grusiga. Och svidiga. Och huvudet är luddigt. Och kroppen är tung. Usch. Helt klart en omysig känsla. Energinivån i dag har varit den lägsta på länge.

Varför illustreras detta inlägg om svidiga ögon av ett gäng plättar, undrar ni kanske nu då? Jo, för att jag å glammis-Malin hade ett eftermiddagsmöte inbokat i dag, på vårt sedvanliga stammishak Nytorget 6. Och där var det ärtsoppe-med-plättar-torsdag! Apgott, kan jag berätta.

Det jag skulle komma till var i alla fall att när vi traskade iväg till mötet så var energinivån inte den bästa för min del. Jag var faktiskt orolig att jag inte skulle kunna fokusera överhuvudtaget. Men! Då hände det.

Vi hade VÄRLDENS BÄSTA möte. Med tjejen ovan. Hon heter Sanna, och mailade oss på vinst och förlust för ett tag sen, ville ta ett förutsättningslöst möte. Hon bor i London, men var nu i Estocolmo så då passade vi på att ses. Alltid kul att träffa människor som verkar vettiga och som är sugna på att jobba med oss på nåt sätt.

Och oj oj oj vad glada vi var att vi träffade Sanna. Hon hade idéer kring hur man kan jobba med GlamMom som bara var MITT I PRICK, 1000% rätt liksom. PRECIS det vi känner att vi behöver! Det var så rätt, att när hon visade vad hon hade tänkt sig, började det pirra i hela kroppen på både Malin och mig. Vi började typ hoppa av lycka bland plättar och ärtsoppa. Fy satan vad taggade vi blev!

Så från att ha varit en energilös klump blev jag en sprallande heliumballong – tack vare denna fantastiskt begåvade mänska. Som dessutom var apskön att hänga med. Så jäkla KUL. Efter mötet studsade jag å Malin tillbaks till kontoret på små moln, vi var fyllda av energi, inspiration, pepp och lust! Tänk vad som kan komma av att någon bara skickar ett mail. Fantastiskt.

Är såklart supersugen på att berätta vad det var vi blev så taggade på, men det får förbli hemligt än så länge. Men så fort det går, så får ni en kik såklart.

Var tvungen att ta en bild på Sannas extremt fräsiga hårddiskskydd. Nu måste jag nästan springa å köpa nåt (extremt litet så att jag har råd) från Hermès, bara så att jag också kan ha en Hermès-dustbag som hårddiskskydd. Fräsi fräsi, liksom.