YES! Halleluja! Kors i taket! Kom precis hem, och pÃ¥ hallmattan lÃ¥g detta grönmönstrade kuvert och väntade. Öppnade det med darrande fingrar, och förberedde mig pÃ¥ det värsta. (Ni som läst bloggen ett tag kanske minns det här inlägget, jag har inte direkt tagit för givet att jag ska fÃ¥ nÃ¥gon föräldrapenning överhuvudtaget…)

Med oro i magen sprättade jag upp pappret och stÃ¥lsatte mig för att läsa nÃ¥t i stil med: ”Eftersom du är en sÃ¥n där jobbig egenföretagare behöver vi se x antal bokslut och xx antal lönespecifikationer frÃ¥n xxx antal Ã¥r som styrker dina uppgifter att du tar ut lön frÃ¥n ditt företag. Vi vill ocksÃ¥ gärna att du löser gÃ¥tan om cancer samt kommer pÃ¥ formeln för hur man skapar guld. Skicka in samtliga dessa uppgifter till oss snarast, sÃ¥ ska vi kika pÃ¥ ditt ärende igen. Gott nytt Ã¥r!”.

Men – jag kunde lägga ner vapnen pÃ¥ en gÃ¥ng, för det enda som stod pÃ¥ lappen var att mina inskickade inkomstuppgifter var godkända. GODKÄNDA! Utan knussel! Det hade jag verkigen inte väntat mig. Efter mitt senaste samtal med Försäkringskassan var jag rätt uppgiven och inställd pÃ¥ att behöva kämpakämpakämpa med en satans massa papper hit och dit för att kunna visa att jag tar ut lön som ger mig rätt till föräldrapenning. (I sÃ¥na här lägen är det ALLTID bättre att ha ”ett riktigt jobb” – kanske allra helst statligt – än att vara en sÃ¥n där krÃ¥nglig person som driver eget. DÃ¥ är det liksom alltid upp till bevis pÃ¥ nÃ¥t sätt, man känner sig ofta misstänkliggjord.)

Skickade ju in papper som anställd i stället för som egenföretagare (jag är ju anställd, i mitt eget aktiebolag), sÃ¥ kanske att det förenklade saken nÃ¥got. Hursomhelst sÃ¥ känns det i alla fall sÃ¥ rackarns skönt att inte behöva ta upp striden om rätt till föräldrapenning, ännu en sak att slippa oroa sig för, och ännu en sak att kunna checka av ”krÃ¥ngelprylarnärmanskablipäron”-listan! Phu!

I dag är det Stora Boaåfixaådona-dagen här hemma! Vi hade hoppats på att hitta en annan (lite större) lägenhet att flytta till innan Igster dimper ner, men nu är det dags att inse att det inte kommer bli så. Inga problem egentligen, vi bor i en 2,5:a på 60 kvadrat och trivs superbra, men det hade varit skönt att styra en lägenhet med ett rum till, som kan bli Iggys rum så småningom.

Men eftersom de flesta kids verkar bo inne hos päronen i ett halvÃ¥r/ett Ã¥r, sÃ¥ funkar det sÃ¥klart jättebra även att bo kvar. Tänker mest att det blir lite meckigare att flytta senare, när det är en bebis inblandad. Men det gÃ¥r sÃ¥klart det med. Hursom, nu blir vi i alla fall kvar här ett tag till, sÃ¥ det är dags att ta tag i alla de där grejerna som man velat fixa till men inte brytt sig om, eftersom man liksom redan ”flyttat” i huvudet.

Jag börjar med att rensa ut min garderob, och säger därför hejdÃ¥ till det färggranna bh-gänget här ovanför. De har inte passat sen i juli, dÃ¥ preggofieringen sÃ¥g till att jag fick en rejäl boob-boost. Himla trevligt tycker jag som inte direkt haft nÃ¥gon hylla att skryta med innan, och eftersom jag inte tycker det är särskilt trÃ¥kigt att shoppa undisar (läs: jag är besatt av söta underkläder…), sÃ¥ kommer det bli ett nöje att förnya bh-lÃ¥dan.

…passar ocksÃ¥ pÃ¥ att tvätta bebiskläder. Vi har fÃ¥tt en väldig massa plagg och pryttlar av familj och vänner vilket är fantastiskt, men jag slank iväg för nÃ¥gra dagar sen och köpte nÃ¥gra saker själv. Känns som att NÅT vill man gärna ha, som man valt alldeles pÃ¥ egen hand.

29Kändes väldigt märkligt att sondera terrängen på barnavdelningen, har liksom bara varit på studiebesök där tidigare när det köpts presenter. Men nu skulle man handla till sig själv. Megakonstig känsla tycker jag. Och det känns inte direkt mindre konstigt att nu se ett gäng små fötter hänga på tork i badrummet. Tur att de är så fasansfullt söta, sötheten tar över från konstigheten på nåt vis.

Har precis varit hos min barnmorska, och allt såg kalasers ut, förutom Igsters tillväxtkurva som hade planat ut. Inget att oroa sig över tydligen (än), ska dit igen om en vecka och kolla att kurvan vänt uppåt så att Iggy tjockar på sig som han ska, men man blir ju ändå så satans nojig. Vill liksom BARA höra att alltärnormaltalltärnormaltalltärnormalt. Så humöret är lite sisådär just nu.

Mörkt, kallt Ã¥ regnigt är det ocksÃ¥, bättrar inte pÃ¥ mitt mood direkt. FÃ¥r dÃ¥ligt samvete för att jag kanske ätit för lite, tycker det är svÃ¥rt att fÃ¥ i mig sÃ¥ himla mycket när det bor nÃ¥gon i min mage. Platsen är liksom…begränsad, om vi säger sÃ¥. FÃ¥r i mig ungefär halva portioner av vad jag brukar äta, sen tar det stopp. Det innebär ju att jag borde käka dubbelt sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger (minst) om dagen, men det har jag inte riktigt gjort.

Är tyvärr en sån som lätt glömmer bort att käka om jag inte har någon som påminner mig, och det är väl fine så länge som det bara påverkar mig själv. Men om min bebis inte växer som han ska för att jag äter för lite så känns det inte så himla lyckat.

Så nu ska jag köra Skalman-style, och ställa klockan så att den påminner mig om mellanmål med jämna mellanrum. Någon som har tips på smarta, enkla prylar som man kan pilla i sig under dagen? Frukt tycker jag att jag klämmer i mig rätt bra varje dag, men gärna nåt mer matigt. Tipsa gärna!