Kommer ni ihåg när en obehagligt begåvad mänska vid namn Caroline gjorde två illustrationer av mig som var MAGISKT FINA, och som fick mig att gå bananas? Well, om ni glömt det kan ni slinka in och få en påminnelse här. Och vet ni vad? Nu har hon gjort det igen!

Verket ovan är nämligen också inspirerat av yours truly (jag veeet, blir avundsjuk på mig själv igen att jag ens får vara med om sånt här), baserat på denna bild jag tog när jag hade fiffat till min hårfärg:

Ja, vad ska man säga? TACKSOMRACKARNS att jag får finnas i din skaparvärld, fantastiska Caroline!

Älskar Carolines stil och formspråk. Detaljerna, färgerna… Här kan ni spana in fler av Carolines fina verk, och också ta del av hennes tankar kring föräldraskapet eftersom hon är ganska nybliven mamma till söta lilla Flippen!

Alla som har koll på min Snappis har ju sett min (och Niklas) besatthet av dokumentärserien Making A Murderer. Och jag MÅSTE fortsätta att sprida ordet även till er blogoliner! Man blir ju alltid glad för riktigt kvalitativa serietips, så nu ska ni få två rackarns tips av mig som ni kommer bli SÅ NÖJDA över att ni följer. För det måste ni göra – just do it!

Nummer ett är alltså Making A Murderer. En dokumentärserie som nog varit svår att undgå, så hypad som den blivit i ungefär alla sociala medier och andra sammanhang. Och BELIEVE THE HYPE! Denna serie är magisk. Det är alltså en dokumentär, och den handlar om Steven Avery – en man som avtjänar ett 18-årigt fängelsestraff för en våldtäkt som han inte begått, och som han frias från när DNA-tekniken gått framåt såpass att man kan bevisa att det var en annan man som begick dådet.

Och det, kan man ju tycka, är dokumentärseriematerial nog. Men icke. För när han kommer ut från fängelset händer något så osannolikt, som man sen får följa under flera år framöver, och som serien handlar om. Serien spelades in under en period av tio år, och jag vill inte berätta för mycket om vad den handlar om. Se den istället, ni kommer inte ångra er. Finns på Netflix.

Den andra serien som ni MÅSTE se är The Jinx. Även den en dokumentär i sex delar som handlar om Robert Durst. En excentrisk mångmiljonär som blivit anklagad för tre mord men aldrig fällts. Samtidigt som teamet som gör dokumentären nystar upp de tre fallen, så går Robert Durst med på att ge sin första och enda intervju kring de samma, för att för en gång för alla få ge sin syn av vad som hände. Så vad hände egentligen?

Även denna serie är magiskt välgjord och så in i bängen fascinerande. Skapad av samma team som gjorde ”Capturing the Friedmans” som ju strösslades med priser när den kom 2003 och som också är ett hett tips för er som missat den. Det där med att ”Truth is stranger than fiction” har aldrig varit så talande.

Oj oj oj. Vi hade en MAGISK rackarns dag i går alltså. Den började finfint med en glad groda som vaknade lagom tidigt, och sen roade sig själv en stund med att säga ”bajskoooorv” i sängen medan mamma kunde morna sig en liten (väldigt liten men väldigt god) stund. Bra där grodan!

Sen styrde vi en riktigt härlig helgfrulle. Dels tack vare min fantastiska kompis Jonathan som var förbi hemma hos oss en sväng i fredags och tog med sig LJUVLIGT goda jordgubbar (Jonathan är för övrigt han som inspirerade mig å Jossan till 2:5-metoden, mer om det senare), men också tack vare ett…

…superlyxigt frukostbud från Lönneberga som innehöll en massa smarrigt frukostgrejs. Tack å bock. Å mums!

Juice pressade vi såklart, och ovan ser ni min nya frukostkompis – rysk yoghurt i sällskap av ett gäng härliga frukter, med chiafrön strösslade över. Återigen – Mums!

Efter lyxfrullen slank vi ut i det otroligt vackra vädret. Vi begav oss till…

…Djurgårdsfärjan, och Iggy fick åka båt för första gången (!!!) i sitt lilla liv. Båtåkandet var givetvis en STOR succé.

Båtturen gjorde mitt lilla lilla barn så saligt, att när jag frågade (som jag gör tusen gånger per dag) ”Får mamma en puss?” – så FICK JAG DET! Utan knussel, bara PANG så kom den! Behöver jag säga att saligheten nu även nådde la mama?

Väl på Djurgården mötte vi upp kusin Ruben och faster Oliven, och gick på Aquaria. Och det var FANTASTISKT! Jag hade aldrig varit där innan, men det är ju som en dröm! Så mycket vackert att titta på, och så fint uppbyggt. Verkligen ett paradis för små kiddos – och för vuxna. Jag tyckte det var sjukt kul att gå dit!

Det var ju dessutom väldigt vackert beläget och byggt, så när vi tittat klart på alla fiskar och upplevt regnskog, kloakgång och hajtunnel avslutade vi besöket med en pankislurre i det tillhörande cafét – med fantastisk havsutsikt.

Efter Aquaria somnade grodan, och då passade vi på att ta en långprommis på Djurgården – i SOLEN! Med EN CAPPO i handen! Alltså, jag har inte fått så mycket frisk luft, ljus eller motion på väääääldigt länge. Underbart.

På eftermiddagen vankades det födelsedagslunch hemma hos min pappa. Så då for vi dit, åt gott och hängde med ännu mer familj och ännu fler kusiner. Och grodan fick glass. LYCKAN…

Helt klart den ljuvligaste lördagen på mycket mycket länge.