Middagen i kväll körde vi på Monsieur Vuong. Ett vietnamesiskt ställe som såväl ni läsare som vänner tipsat om. Sjukt poppis, vilket märktes när vi kom dit. Lååååång kö utanför.

Inte så smart av oss att knata dit kl 20 en lördagkväll kanske, men det tog ungefär en halvtimme, sen hade vi bord. Man kan inte boka, utan får snällt komma dit å köa. Men en halvtimme kändes rätt kvickt ändå, med tanke på hur lång kön var när vi kom.

Supergod mat, tyckte kanske inte att det var jättemegaüberspeciellt. Men det var väldigt gott och väldigt fräscht. Inte så nyskapande, man blev liksom inte överraskad. Det var traditionella vietnamesiska smaker. Men skitgott. Så det är absolut värt ett besök.

Smarriga drinkar hade de också. Och på tal om drinkar så sitter resten av la familia nere i hotellbaren just nu å drinkar vidare.

Efter middagen satte vi oss på en uteservering (nu har vädret skärpt sig igen, inget regn), så att pappa fick ta sin klassiska efter maten-trio: espresso, likör och en cigarr. Och Mini och brorsan tog varsin Whiskey Sour.

Jag åt upp deras cocktailbär, men höll mig ifrån drinkandet. Känner att det räckte med en till middagen. Jag blir SÅ. SATANS. TRÖTT. Kommer bara somna om jag får i mig alkohol.

Kände mig också typ bakis i morse när jag vaknade. Drack ett glas bubbel till lunchen och en öl till middagen. Det räckte för att jag skulle bli lite sliten i dag. Man är ju så rackarns mör efter fyra månaders sömnbrist, så det räcker med så lite för att kaosa till systemet liksom. Pust.

Men men, nu är det snart godnatt. Och i morgon blire sovmorgon – wooohoooooo! DET är fest det. För mig.

Eftersom vädret som sagt inte var på sitt bästa humör, så körde vi ju lite inomhusaktiviteter i dag. Drog till Bikini Berlin, ett nytt shoppingställe som inte innehåller H&M, Zara osv, utan som satsat på lite mindre designers, ofta lokala.

Där finns massor av fräsiga butiker (var en hårsmån från att hugga en jacka på det här stället, men sansade mig när jag kände att ett dyringplagg denna månad faktiskt får vara nog).

Provade runt länge länge inne på Mykita, som har sjukt fina solisar och glajor. Var väääldigt sugen på ett par runda bågar, men sansade mig även där. (Denna nya, vuxna Vanja alltså, vilken sansad kvalitetsshoppare!)

Butikerna säljer allt ifrån kläder till inredning. Finfin olivolja (en helt egen dedikerad butik, de tar sin olja på allvar helt klart) och en Kusmi te-shop fanns också. Bra shoppingställe om man är ute efter lite mer spännande märken.

Där finns också en massa smarriga caféer. Om man reser med barn kan det vara bra att veta att det är superbarnvagnsvänligt (ni som känner till Estocolmo – tänk typ Mood-gallerian).

Gallerian bjussar även en stor härlig caféservering med gigantiska fönster med utsikt mot zoo-parken som ligger precis bredvid. Där kan man sitta och spana på apor precis utanför. Perfekt att parkera kidsen medan mamman shoppar loss.

Så, Bikini Berlin är också nåt att skriva upp på tipslistan tycker jag.

Eftersom vädret inte var det bästa i dag (regnregnregn) så tyckte vi att en inomhusaktivitet som att besöka ett museum var en passande aktivitet. Så vi slank in på det Judiska muséet.

Och OJ vad glad jag är att vi valde att gå in där. En riktigt stor upplevelse faktiskt.

Man går in genom en 1800-talsbyggnad, men själva muséet är nybyggt och en helt otrolig upplevelse att vandra runt i. Aldrig någonsin varit på ett ställe som ser ut som detta. Magiskt snyggt.

Allt är genomtänkt och minsta detalj har en mening. Genom hela byggnaden löper massiva rum som är…tomma. De symboliserar frånvaron av judar i det tyska samhället.

Museéet var otroligt välarbetat, det som grep mig mest var alla tittskåp med personliga saker som tillhört judiska familjer som mördades under nazitiden. En kort text berättade om det man såg i skåpet, vem sakerna tillhört och vad som hände med deras ägare.

Det gjorde det hela väldigt personligt, och det blev nästan svindlande att inse att det finns sex miljoner liknande stories, som de som jag fick insyn i i dag. Blev väldigt berörd.

Muséet är en blandning av information om det ofattbara som andra världskriget innebar för judiska familjer, samt en konstutställning skulle man kunna säga. Det här är en oerhört vacker stenlabyrint, där marken lutar och när man väl är därinne så blir man lätt illamående på grund av hur labyrinten är konstruerad.

Och det är precis det som är meningen, muséet vill beröra besökaren även fysiskt. Intressant tycker jag.

Vart man än vände blicken i denna byggnad så fick man en extremt välplanerad och fin vy. Verkligen en upplevelse som sagt, att knata runt i den.

Ett utav ”The Void”-rummen, som alltså inte innehöll något. Detta var dock lite annorlunda, på golvet låg nämligen tiotusen handgjorda ansikten i järn, som representerade lika många offer.

När man gick omkring på dessa gav de ifrån sig ett ledset klinkande, som studsade mellan väggarna. Också väldigt mäktigt.

Måste säga att det här nog är det finaste museum jag varit på. Dels var enbart byggnaden en sån upplevelse i sig, men själva utställningen var så extremt bra upplagd. Man fick en personlig inblick i vilka offer nazismen skördat, vad som ledde fram till det och vad som hände efteråt.

Satt länge och tittade på korta filmer där man fick se nyhetsreportage från de rättegångar som hölls, mot de som varit inblandade i denna hets mot att utrota alla icke önskvärda. En ung nyhetsreporter gick också runt på stan och frågade män och kvinnor på gatan om hur de såg på vad som hänt i deras land, bara några år tidigare. Förvånansvärt många tyckte att det bästa vore att lägga locket på och glömma. De ville inte minnas, och tyckte rättegångarna mot de ansvariga var onödiga.

Det var också intervjuer med befälhavare i koncentrationsläger och med deras fruar. En av de värsta förövarnas fruar bodde med sin man och deras gemensamma dotter i ett hus ett stenkast från Auschwitz. Hon kunde inte för sitt liv tro att hennes man var kapabel att göra det som han (bevisligen) hade pysslat med. ”Skulle han mörda barn på dagarna, och sen komma hem till sin fru och sin dotter på kvällen och låtsas som att allt var som vanligt?”, frågade hon retoriskt. Hon var helt säker på att det måste begåtts ett misstag, hennes man var oskyldig.

Lång text det här, men jag blev så himla berörd i dag. Är ni någonsin i Berlin, så se till att gå till detta musen. Även om man i vanliga fall inte gillar sånt. För det här går inte att inte påverkas av.