(Nu har jag snart använt samtliga Googles snygga pengabilder…)

Bara lite till om stålars – detta spännande ämne! Det slank in några frågor i kommentarsfältet kring vårt NUNUNU-tänk. Så passar på att svara lite.

Vad händer om företagen går dåligt/ni blir sjuka och inte kan jobba?
Nu blir väl ni som är inbitna sparare tokiga på mig, men jag är inte så rädd för sånt. Det löser sig sa han som sket i vasken, liksom. Oerhört naivt tycker säkert många, men så känner jag. Jag blir inte otrygg av att inte ha pengar på banken.

Jag tror att denna inställning har med entreprenörsådran att göra. Man startar inte företag/försöker sig på en musikkarriär om man är trygghetsknarkare. Saker och ting ordnar sig. Blir det inte som man hade tänkt, så blir det bra ändå.

Hur tänker ni kring sparande till Iggy?
Vi sparar Iggys barnbidrag varje månad. Inser att chansen att han ska kunna få en hyresrätt om 20 år är i princip obefintlig, så han kommer vara tvungen att köpa. Och då är det bra med lite startkapital.

Shoppar du mycket kläder och prylar?
Har dragit ner på shoppandet DRASTISKT sen Iggy kom. Inte för att jag vill det, men för att det inte finns tid eller möjlighet på samma sätt längre. Jag tycker om att shoppa mycket, fast sällan. Ta en dag och liksom bränna runt i alla favoritbutiker och snappa åt mig grejer jag gillar.

Det händer inte längre. För jag har ingen dag som jag kan lägga på att slinka runt i affärer. Nope. Så klädkontot är inte särskilt högt faktiskt. Inte prylkontot heller. Det jag (och Niklas) lägger våra pengar på är framförallt mat.

Hur tänker ni kring att dela med er av överflöd till tiggare eller biståndsorganisationer?
Jag tänker att det är en självklarhet att dela med sig. Och på den här fronten klappar mitt hjärta framförallt för utsatta tjejer/kvinnor. Har haft ett fadderbarn i Sri Lanka, en flicka som heter Samitha, i över 15 års tid. Kostar 200 pix i månaden och pengarna går direkt till familjen. (Liten organisation som startats av vänner till oss.)

Ger oftast inte till tiggare på gatan (däremot köpte jag en kexchoklad till en pappmuggstjej i veckan), men ger alltid alltid alltid till tjejer/kvinnor (i princip alltid missbrukare) som kommer och frågar efter pengar på tuben/säljer Situation Stockholm eller liknande. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på hur de annars förmodligen får betala för att sova någonstans där det är varmt, och kanske kan min slant göra att de slipper det – åtminstone denna natt.

Vad gäller att skänka pengar så tycker jag inte att någon förtjänar det ”mer” eller ”mindre”. Alla som är i behov av hjälp förtjänar hjälp, så enkelt är det. Och alla som tigger har garanterat en sämre livssituation än jag och kan väl gott få några slantar av de som har det bättre ställt.

Du säger nununu njutanjuta vardagslyxpyx så varför inte äta marängsviss varje kväll och njuta av det och onyttig men god hämtmat för att det är nu vi lever. Varför orka tänka på figuren som blir sen för sen finns ju kanske inte?
Att vilja leva och unna sig NUNUNU innebär inte per definition att man inte tror på eller vill ha ett SEN. Det vill jag, och det hoppas jag att jag får. Och får jag uppleva SEN så vill jag göra det med så god hälsa som möjligt.

Mycket av det vi unnar oss och som vi upplever som vardagslyx är ju till exempel att köpa så mycket vi bara kan ekologiskt. Dyrare (tom mycket dyrare) men å så mycket bättre på alla sätt och vis. Så att leva NUNUNU och att unna sig vardagslyx utesluter inte att man vill kunna uppleva ett härligt SEN också.

Men jag lägger inte alla mina livs-ägg i den där SEN-korgen. Vill inte packa upp partypåsen först på ålderdomshemmet liksom. Nä, jag vill ha skoj på vägen mot demensen.