Hos farmor fick Grodan hänga med kusin Ruben också. Alltid skoj. Jag passade på att dubbelbebismysa.

Helt sjukt förresten, vad stark man blivit sen man fick barn! Grodan väger 9 kilo, Ruben omkring där också. Så det är nästan 20 panner som sitter i famnen, och ändå kändes det rätt lugnt. I alla fall en stund.

Har faktiskt tänkt fråga er en grej, just angående det där med hur kroppen beter sig iom allt bärande efter att man blivit med bebis. Har ni ont? För min del så började jag få ont i kroppen någon månad efter att Iggy fötts; träningsvärk, pulserande smärtor hit å dit, allmän värk på olika ställen.

För typ tre månader sen var det helt galet, jag som vanligtvis är rätt vig och stark kunde inte ens lägga armen bakom ryggen, det gjorde helt enkelt för ont. ALLT gjorde ont: rygg, ben, höfter, knän, axlar.

Nu är det bättre (jag har fått tillbaka förmågan att dra bak armen bakom ryggen helt tack å lov), och kroppen känns någorlunda på banan igen. Antar att det är en kombo av att jag blivit successivt starkare allteftersom Grodan lagt på sig, och att jag bär mindre iom att jag jobbar istället för att vara föräldraledig.

Hur är det för er? Jag har ju (tyvärr) aldrig tränat, om jag hade gjort det kanske jag skulle sluppit allt det här onda. Ni som gör det – har ni klarat er från rygg/armsmärtor å sånt? Och ni som har äldre barn – försvinner det onda, eller måste man acceptera att från och med bebis så får man dras med att ha ont i kroppen? #MåsteBörjaTränaFörSatan