Fy. Helvetes. Jäkla. Fan. Jupp, typ så (eller ännu värre egentligen, men vill inte lusa ner el bloggo med massa fula ord) har det känts de senaste dagarna. Det har varit (och är fortfarande till viss del) fullkomligt vidrigt. Faktiskt.
Jag kände att nåt inte stämde på nyårsdagen, men det var först på fredagen som det slog till på allvar. Sen var det tack å hej leverpastej, en enkelbiljett in i en febersnurra som hette duga i fyra dagar. Ont ont ont. Överallt överallt överallt.
39 graders feber gör ju att kroppen nästan slutar funka, känns det som i alla fall. Allt gör bara ont hela tiden, det är fullkomligt vidrigt och man vill bara krypa ur sitt eget skinn. Så jag har bara kunnat ligga och skaka på soffan i princip. Har varit sjukt snurrig också, knappt kunnat gå omkring.
Detta har inneburit att Niklas gjort ALLT. Rattat sjuk mamma, rattat liten baby och rattat sig själv. Inte det lättaste då Niklas ju har grava sömnproblem och en veckas ensamnätter (jag sover ju i vardagsrummet) med bebeloni = en vecka utan sömn.
Dessutom blev Grodan sjuk i förrgår, så då uppgraderades Niklas bebisrattande till sjuk och ledsen liten baby – PHU…! Ja hörrni, det här har faktiskt mest liknat ett maraton i vidrighet. För alla inblandade.
Hursom, nu börjar jag ÄNTLIGEN se ljuset i tunneln. I morse var den första dagen då jag vaknade och inte ville skjuta mig själv det första jag gjorde. Känns som att man är på väg åt rätt håll då liksom.
Grodan är däremot väldigt ynklig. I går hade han många febertoppar som kom och gick, och medan de höll på var det hemskt. Han ville (precis som jag) bara krypa ur sitt eget skinn, grät och grät och var allmänt miserabel. Hjärtat brister.
I dag har han varit lite bättre, men han har nästan ingen röst alls. Kan bara kraxa fram små hesa ynkepynk-ljud. Påminner om när vi var på BB och han inte fick i sig tillräckligt med mat, gick ner massa i vikt och skrek och skrek av hunger tills dess att han var alldeles hes. Hemskt.
Det enda positiva är att han är väldigt mysig – vill vara näranäranära hela tiden. Jag som ju bölat över att jag aldrig får gosa med min goda bebis får nu gosa hur mycket som helst. Alltid nåt!
Men det är läskigt att se sitt barn sjukt såhär, för oss är det första gången. Han är som en annan person. Precis som att jag beter mig annorlunda när jag blir sjuk, så gör ju han det också. Och det är så konstigt. Det här är liksom sjukversionen av Grodan.
Och hans vanligtvis så spänstiga hoppiga bebiskropp liknar numera mest ett mjukdjurs. Han är som en liten påse med gelé.
Typiskt nog så är det tre nya tänder på gång i överkäken som tajmar in denna sjuksession perfekt. Så det bättrar ju inte på saker och ting. Han dreglar som en tok, och kan inte suga på sin älskade napp eller knappt sina flaskor heller för att det gör så ont i munnen. Så i dag har vi puttat i honom vatten på sked. Min lilla stackars skatt.
Nu ligger han och sover, och jag hoppas innerligt att både han och Niklas får en okej natt. Niklas tar fortfarande Grodan på natten så att jag ska kunna sova och bli helt frisk. Otroligt skönt.
Jaha hörrni – jag tycker att man kan konstatera att 2015 har fått en riktigt värdelös start för vår del. Men! Vet ni vad som är bra med det? Jo – NU KAN DET TAMEJTUSAN BARA BLI BÄTTRE!
