Hörrni, förresten! Jag har en nyhet som kanske kan glädja er som också har kids som skriker som stuckna spädgrisar så fort man placerar dem i en bil. Iggy har ju AVSKYTT att åka bil, och vi med – som en konsekvens av den paniska skrikandet och bökandet. Men! Nu har vi ju bott här ute hos svärmor i en vecka och då åkt bil varje dag när vi tagit oss in till stan. Det är ingen lång biltur, bara 10 minuter så vi kommer fram till tunnelbanan som sen tar oss till söder, men HALLELUJA så tror jag att dessa korta sträckor vant Iggy vid bilåkande!

Nu går det nämligen FINFINT att åka bil! Inget panikskrik, inget bökande och ålande i stolen. Ingen arg unge. Nä, nu FUNKAR det. Tror det släppte på typ tredje bilturen. Det har blivit två kortare turer varje dag nu i en veckas tid, och nu känns det som att det har släppt helt det här med att hata att åka bil.

Kanske att bökandet och skrikandet kommer tillbaka eftersom vi inte kommer åka mer bil nu på ett tag (flyttar förmodligen hem igen i morgon), men då kommer jag känna mig trygg i att han kommer tycka att det är okej igen. Men att det då kanske tar ett par tre turer innan det släpper.

Hursom, tänkte att detta ju kan kännas som en tröst för er andra som har motsträviga små bilåkare. Kanske kan vara en idé för er (om ni har möjlighet) att också köra ett gäng kortare turer för att vänja in kiddot? Nu när det är sommar är det såklart många som är sugna på att ta bilen och dra iväg till en strand eller så, nåt som känns FASANSFULLT om man har en bilskrikare (låter som en fågelsort). Men just därför kan det vara värt att testa denna korta turer-approach, så att man kanske kan få till de där utflykterna utan att få stroke.