Nu ångrar jag lite att jag slog så hårt på stora trumman i förra hår-inlägget, för SÅ annorlunda är det ju inte. Sorry om jag styrde upp värsta cliffhangern, och sen gjorde er besvikna. Frippan är ju densamma, men färgen är ny. Och för mig KÄNNS i alla fall det här rätt annorlunda.

Istället för iskallt och ljustljustljust så är det nu tokguldigt och (med mina mått mätt) ganska mörkt.

Underhåret och utväxten är färgat i en varm chokladbrun, och sen är det en guldig färg på resten.

Här slänger jag lite (eller mycket) märkligt med huvudet, men då ser ni det chokladbruna lite bättre.

Målet var en ombré, och det är väl typ det som det blev. Var lite trixigt att få färgen att fästa på mitt superblekta hår, så frisör-Maggie fick jobba som en häst och jag fick ju dessutom komma tillbaka senare på kvällen för att fortsätta då vi inte hann klart (!) på de tre timmar vi bokat.

Här syns ombré-effekten lite bättre. (Om ni undrar vad vi pysslar med på bilden så var det en väldigt snäll kvinna som såg hur entusiastisk Iggy blev när hon gick förbi oss med sina hundar, så hon kom fram å låt grodan klappa – HUR gulligt?! Behöver jag säga att grodan var i sjunde hundhimlen?)

Jag tycker det blev väldigt fint. Men. Nu har jag haft det här håret en dag, och jag har redan lite panik. Jag känner mig för…normal. Är ju van vid att ha märkliga hårfärger, och det här är ju liksom inte märkligt någonstans. Det är mest fint. Vilket ju är härligt att prova på också (var så INNERLIGT trött på mitt hår), men jag känner att jag inte riktigt trivs.

Jag tror jag måste spejsa till det lite mer för att känna mig som mig själv i det. Typ braka på ombré-effekten ännu mer så den blir supermarkant, eller kanske dip dye-a topparna så de blir tokblekta eller nåt. Jag vet inte, det här känns lite för städat för mig.

Har öst i lite persika nu och hoppas att det ska göra att jag känner mig mer hemma i håret i morgon. Phu. Inte lätt det här. Vad tycker ni? Hiss eller diss? Och om diss – vad ska jag göra för att rätta till det?