Blogoliner! Mina fina, fantastiska, KLOKA, förstående, smarta, empatiska och rackarns underbara blogoliner! Jag vill bara säga ett stort jäkla FANKYUVERRYMUCHO för alla otroligt fina kommentarer (och mail) ni lämnat sen den senaste poddisen (där jag gråter som en Disney-mus). Jag känner kärleken och omtanken, vill jag säga. Och oron *host host Karin host*). Och det är SÅ fint.

TACK för att ni förstår, och för att ni gör mig så himla trygg i att ni inte kommer försvinna om jag ”bara” hinner posta två blogginlägg om dagen. För jag vill inte för mitt liv förlora er, jag känner att vi verkligen byggt upp en VERKLIG relation och jag får ut så oerhört mycket av att få ha er i mitt liv och i min vardag. I love you.

Sen i tisdags är det dock som om nåt har släppt. Den här känslan av att ständigt vara stressad och smått uppjagad har…försvunnit. Visst, jag har fortfarande sjuttifjorton grejer som jag BORDE GÖRA, men jag har på nåt sätt tillåtit mig själv att SKITA I DEM, när jag i alla fall inte kan eller VILL göra någonting åt dem.

Jag KAN inte svara på alla 50 viktiga mail samtidigt som jag har lunchmöte, så INGEN JÄKLA IDÉ att jag stressar över det inne i mitt huvud då. Och jag KAN inte spela in ett YouTube-klipp samtidigt som jag svarar på de där 50 viktiga mailen. Så ingen idé att jag stressar över det heller. Och jag VILL inte jaga försäljningssiffror efter middagen, för då vill jag mysa. Så lika bra att mysa då, och att skita i alla måsten och borden.

Och de senaste dagarna (inte så länge förvisso, sen i tisdags men ändå) har jag på nåt lurigt sätt lyckats släppa den där ständiga känslan av att JAGBORDEJAGMÅSTEJAGBORDEJAGMÅSTE. Jag har lyckats vara HÄR OCH NU i de olika momenten som jag befunnit mig i de senaste dagarna, och inte funderat på allt jag bordemåstegöra i nästa moment. Och det har varit SÅ SKÖNT. Jag känner mig på riktigt befriad på nåt sätt.

Jag kan ju inte lova att det håller i sig, men det känns lite som att jag ändå kommit till någon slags vändpunkt. Den som lever får se.

Jag har även pratat i telefon med mamma, och bjudit in mina tjejkompisar + kiddos till lyan nästa lördag för lite avslappnat fikahäng. Och det känns JÄTTEBRA. Tror att det är mycket det också som gjort att jag mått bättre – att jag tagit tag i sånt som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT.

Nåväl, det känns i alla fall rätt bra just nu och förhoppningsvis kan det hålla i sig.