…för då åker vi hem. Nu är biljetten bokad. Känns lite bitterljuvt. Vi har haft det så gudomligt härligt här hos mamsen, och det känns som att jag haft semester PÅ RIKTIGT, för första gången på mycket mycket länge. Har slappnat av totalt. TOTALT.

Börjar dock bli sugen på att komma hem till min garderob (att leva i samma 5 plagg i nästan tre veckor är…smått oinspirerande) och mitt badrum med alla mina härliga krämer och hårgrejer (har bara det absolut nödvändigaste här, och knappt det eftersom jag ”bara skulle vara borta tre, fyra dagar”).

Vill också hem till vår fina lya för att se hur lampan gör sig (bra eller anus? ska bli så spännande att se den på plats!), Niklas och glammisarna förstås. Men ett par dagar till har jag här, i stressfrihetszonen. Har kommit fram till både en och två och tre saker som jag tänker att jag ska ta med mig hem från den här resan. För att så mycket som det går behålla just den här…stressfriheten.

Men det absolut mest värdefulla jag tar med mig från den här upplevelsen (för yes – det har verkligen varit en UPPLEVELSE), det är att jag fått chansen att få hänga med mitt lilla goda barn i denna stressfria zon. Jag har lärt känna honom ytterligare, han har lärt känna mig ytterligare. Vi har lektlektlekt, vi har gosatgosatgosat, vi har pussatspussatspussats, vi har busatbusatbusat och vi har pratatpratatpratat.

Han är så ROLIG att vara med, så SPÄNNANDE att följa (varje dag kommer ett nytt ord eller en ny färdighet han lärt sig) och så genuint HÄRLIG. En sån jäkla glädjespridare alltså, han förgyller mitt liv så enormt mycket. Trodde inte det var möjligt att älska honom mer, men det var det. Ojojoj. Kan hjärtan spricka? Tror nämligen mitt är på väg att göra det.

Våra dagar här har varit så ljuvliga. Vi vaknar, och Iggy hoppar upp i min säng. Vi sover vidare. I dag till kl 10. TIO! Sen vaknar vi igen, och pratar en stund. Kanske om vad som hände dagen innan. Kanske om nåt helt annat. Vi gossar. Vi byter nattblöjan mot en färsk å fin ny blöja, och efter en stund hoppar han ner från min säng och öppnar dörren ut till mormors vardagsrum för att se om hon är vaken. Eller för att leka med någon av katterna.

Mormor är också en sjusovare av rang, så runt elva brukar vi laga frukost. Eller – brunch, ska jag nog säga. PRECIS sån morgonmat som jag älskar – bacon, äggröra, omeletter med potatis och ost, kaffe kaffe kaffe, avocado, prinskorv – och färskpressad juice.

Sen leker vi i godan ro. Iggy ritar, bygger med lego, grejar med sitt garage eller sin skottkärra som vi fyndade på loppis. Mormor övervakar och jag kan duscha å göra mig iordning. Sen är det dags för Iggys lunch.

Efter det åker vi på utflykt. En loppis (eller tre), eller någon bondgård där de har djur (Iggy har träffat såväl ankor som höns som lamm som kossor som hästar som kaniner som hundar och katter). Åsså fika. Såklart. Grodbakelse till grodan, och nåt chokladigt till mamma. Inte den hälsosammaste av resor möjligtvis, men PRECIS som en vistelse hos sin mormor ska vara. (Vi fikar inte VARJE dag. Men nästan.)

Dagen kan också bestå av att vi åker pulka. Går och handlar på det lokala ICA:t (där kan vi vara läääänge, så kul ju!). Inga ”stora” saker, men så jäkla njutbart bara. Att få spendera såhär mycket tid med Iggy UTAN ATT KÄNNA STRESS gör att jag typ vill flytta hit, bo i kollektiv med min mamma och vara en stay at home mom. Typ.

Hemma är jag/vi ofta så fokuserade på en massa grejer som ”måste” göras. Alltifrån att få klart lyan till nya projekt på jobbfronten. Som också är SUPERROLIGA såklart, och ger en massa energi. Men de har också en tendens att få in en i det där där ”klara av” grejer-tänket, istället för att man LEVER och UPPLEVER. Särskilt då jag/vi ju som ni vet dessutom haft lite för mycket att göra under en längre period.

Och jag vill INTE vakna upp om tio år, sitta i världens finaste lägenhet, ha miljoner på banken och alla ATP-skor jag kunnat drömma om – men utan att komma ihåg hur sjuttsingen jag kom dit, eftersom jag var så jävla stressad på vägen att jag bara ”klarade av” allt, och inte levde och upplevde. Och jag vill verkligen inte vakna en dag och inse att Iggy är tonåring, och upptäcka att jag inte vet vem han är – eftersom jag aldrig tagit mig tiden att lära känna honom. Vilken fucking jävla mardröm.

Nej, jag är så tacksam över de här veckorna tillsammans med världens finaste, roligaste, mest intressanta och spännande (och gosigaste! ÄNTLIGEN!) minimänska att jag är skyldig såväl honom som mig själv att komma ihåg hur ljuvligt vi haft det. Så att vi kan fortsätta att ha med oss det här lugnet och den här känslan av att LIVET ÄR HÄR OCH NU, som vi varit så bra på här.

Snart är det upp till bevis. Håll tummarna för oss.