Mammas goda groda

vanja wikströmSatt och kollade igenom gamla bilder i går i mobilen. Hittade denna lilla serie pics som togs i juli 2014, då var Iggy omkring 5 månader och såg ut såhär. Man ser att det är han tycker jag! Men han har en väldans mörk kalufs och är helt klart mer bebis än barn. God som sjuttsingen var han dock då med, precis som nu. Och han blir verkligen bara godare med tiden.

I går blev alltså denna goda lilla groda TVÅ BAST! Tiden är lurig att relatera till när man fått barn tycker jag. Den går superfort iom att de utvecklas synbart från en vecka till en annan, samtidigt som den går långsamt eftersom det känns som att kiddot alltid funnits där på nåt sätt.

 

vanja wikström

vanja wikströmJag kommer ihåg den där zebrabodyn så väl… Tyckte så mycket om den. Om jag skulle hålla upp den framför Igster nu skulle jag typ inte kunna FÖRSTÅ att han faktiskt varit så yttepyttig. Köpte nya pyjamaser igår eftersom han växt ur de gamla. I strl 92 – och de kändes SÅ STORA! Men det luriga är, att så fort kläderna sitter på ungen så är de ju perfekta i storleken. Så antingen krymper kläderna på nåt magiskt sätt så fort de hamnar på Iggys kropp, eller så har hans mamma svårt att se hur stor han faktiskt har blivit…

Niklas får alltid påminna mig om att jag MÅSTE köpa en storlek större kläder än vad jag tror kommer passa, just för att jag har någon slags bild av att ”Näääää men alltså SÅDÄR stor ÄR han ju inte!”.

 

vanja wikströmÄr hursomhelst SÅ GLAD att jag fått ha den här lilla minimänskan i mitt liv i två år nu! Han sprider så sjukt mycket glädje, bara genom att finnas till. Jag tänker på det rätt ofta faktiskt, hur det svallar som lyckorus genom min kropp när jag tittar på honom, när jag får pussa på honom, gosa med honom eller när han gör nåt kul eller säger nåt skojigt. Och han har ingen aning om att han har den effekten, han bara…är, liksom.

Och det fina är verkligen att det ju inte behöver vara något speciellt som han gör eller som jag får göra med honom för att man ska få de här lyckosvallen. Bara genom att EXISTERA gör han mitt liv så mycket härligare. Och det känns som att det tagits till en ny nivå de senaste veckorna.

Någon på Insta skrev att hon upplevde att just runt tvåårsstrecket så hände nåt magiskt. Man kan prata mer och mer med sitt barn, lära känna det som den lilla person det är, lära sig vad han/hon tycker om och inte tycker om. Saker som intresserar extra mycket, skoja och upptäcka barnets humor.

Nåt jag ÄLSKAR att göra för tillfället (de vet alla som följer mig på Snappis he he….) är att sjunga sånger där jag och Iggy delar på meningarna. Typ: ”Var bor du lilla råtta?” sjunger jag. ”I en HATT!” får Iggy svara. Att sjunga ”fel” är också väldans poppis. Typ: ”Bä bä svarta get var det du som sket?” sjunger jag. Och OJ vad roligt det är! ”NÄÄÄÄÄÄÄ!” säger en förtjust Iggy. SÅ gulligt så att jag  typ går av. Jag tycker att det är PRECIS lika roligt varenda gång, som Iggy tycker.

Och jag måste hålla med Instatjejen. Sen några veckor tillbaka har den här svallvågslyckoruskänslan höjts till ytterligare en nivå. Jag är ännu mer kär i min lilla goda unge. Det trodde jag inte var möjligt. Men jag inser att det nog är det som är just det där magiska med kids – det blir STÄNDIGT roligare och härligare, och kärleken växer konstant. Har pratat med SÅ många föräldrar som förvånats över att den prylen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Finns det NÅT annat som har den effekten? Jag vet inte, men jag tror inte det. Däri ligger magin.

Vet att jag pratade med Niklas fina pappa Lasse om just det här, precis när Iggy var färsk. Iggy föddes 29 januari 2014, och Lasse gick bort drygt två månader senare. Så himla sorgligt att de inte kommer få lära känna varandra, men de fick i alla träffas. Jag nämnde för Lasse det här med att det är så fint att det verkar som att föräldrar ständigt förvånas över hur kärleken för deras barn bara fortsätter att växa, likaså intresset för vad de tar för sig och hur de utvecklas. Och då svarade han att precis så är det. Men att det som är ännu finare är att det inte är något som tar slut bara för att barnet blir vuxet. Nej, det är något som alltid lever kvar. Att få följa sina barn genom livet är en konstant källa till glädje, lycka och något som alltid är intressant, oavsett om det handlar om att de lär sig krypa eller får sitt första jobb. Och det var så fint sagt.

Jag ser fram emot att älska Iggy ännu djupare de kommande åren, fast jag i dag inte tror att det är riktigt möjligt.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!