EN RIKTIG J*VLA SKITMORGON

Gravid Med Andra Barnet

Livet
15 november, 201710:54

Hej hörrni. Nu tänkte jag ägna mig åt någonting som jag inte gör så fasansfullt ofta här i el bloggo. BÖLA. Jag har haft en riktig j*vla SKITMORGON, och om jag inte får ur mig den på något sätt känns det lite som om jag kommer sprängas. Så jag öser ur mig på er, hoppas ok.

Den började med att jag jag vaknade och kände mig SÄMRE. Har dragits med en sabla förkylning läääänge nu, men som ändå känts helt okej och hanterbar. Men i morse hade den plussat på med halsont. Dessutom kändes min hjärna öm. Stressen från de senaste veckorna har satt sina spår, och efter det att jag nästan kraschade förra hösten känner jag DIREKT i huvudet när det är för mycket. Och den känslan är så satans ohärlig, främst för att jag vet att den betyder att jag (återigen) pushat mig själv för hårt på jobbfronten.

Från och med i dag ser schemat bra ut igen, men det tar ju ett tag att studsa tillbaka från en sån här galen period. Det vet jag. Men det kändes ändå så himla ohälsosamt att jag vaknade med den där ömma och liksom sticksiga känslan i huvudet. Att jag inte fick en rejäl omstart under natten och kunde vakna fräsch.

Hursom. Sen satte sig Iggy på tvären med ALLT. HELA MORGONEN. Det skulle inte ätas frukost, inte gås på toaletten, inte borstas tänderna, inte sättas på kläder och absolut inte gås till föris. Man lockar, man pockar, man gullar, man leker, man uppmanar, man är bestämd, man blir arg. Och när han skulle välja leksak att ta med i sin ryggsäck (alla barn får ta med sig en sak var varje dag till föris) bröt helvetet ut.

Han kunde FÖR SITT LIV inte välja vad han skulle ha med sig, och efter sjuttioelvatusen satans vändor med den ena spidermangrejen efter den andra Mashadockan efter den tredje robotdräkten brann jag upp. Jag blev så jävla arg. Det blir jag extremt sällan. Tror det har hänt kanske en gång tidigare att jag tappat det och verkligen visat Iggy hur arg jag blivit. Försöker alltid behålla lugnet och resonera, tror ju helt klart att det funkar bättre. Men i dag gick det bara inte.

Så det blev skrik och gråt och bråk. Vilket Iggy är väldigt ovan vid, och sa till sin pappa att ”Mamma är läskig”. Inte så mysigt att höra sin unge säga, men jag ångrar faktiskt ändå inte såhär i efterhand att jag visade hur arg jag blev. Det var ju inte så att jag skrek på honom (han skrek på ganska bra däremot), men jag höjde rösten och jag visade att jag var rejält arg. Nu fick det räcka.

Eftersom jag AVSKYR att bråka och vara arg, så blev jag tokledsen, slank in i köket och grät. En snyftande unge kom in och sa ”Förlåt mamma”, varpå jag såklart började böla ännu mer. Sen stod vi och kramades och sa förlåt, och så blev det ändå ganska bra. Iggy och Niklas slank till föris, grodans humör ändrades på en femöring och lämningen gick strålande. Happy clappy. Eller?

Men nej. Sen hade jag tänkt att Niklas skulle ta en magbild på mig eftersom vi nu gått in i vecka 17 och jag såklart vill fortsätta att skriva om alla gravidveckor. Men Niklas hade bråttom till sitt kontor där han väntade en leverans, så han sa att ”vi får göra det kvickt i så fall”. Och där stod jag – rödgråten och full med skitkänslor – och försökte komma på ett sätt att ta en fin bild där jag skulle kunna dölja mitt svullna gråtansikte med håret på något fiffigt sätt, medan jag fortfarande snyftade – och kände STRESSEN bubbla runt i hela kroppen. Känslan av kolsyra i blodet dök upp. Den vet jag är LIVSFARLIG.

Och då bröt jag ihop igen. Kände att ”Vad fasen HÅLLER JAG PÅ MED?!”. Ska jag verkligen ta den här sabla bilden nu, med stress i kroppen och gråt i hjärtat?! Nej, nu får det VARA NOG!

Så vi sket i bilden, kom överens om att inga såna bilder (eller någonting annat heller för den delen) får någonsin stressas fram. Det måste få VARA ROLIGT att göra roliga saker. Som att ta fina bilder på sin preggomage. Är det inte roligt – ja men då VILL JAG INTE GÖRA DET. Är så himla klar med allt vad stress heter som ni vet.

Så ledsen på mig själv att jag efter nästan ett helt år med fantastiskt bra planering, välmående och NO STRESS slunkit tillbaks i gamla hjulspår de senaste veckorna. Nu jävlar ska jag back on track. Och då tänker jag INTE inleda med att stressa mig igenom att ta fina bilder, där jag försöker dölja att jag samtidigt gråter? SJUKT, egentligen. Att tanken ens slog mig.

Efter det andra sammanbrottet kramades jag och Niklas en stund, och sen började allt kännas bättre. Och som han sa: jag ÄR ju trots allt på smällen dessutom. Med allt vad det innebär. Men jag har inte tagit hänsyn till det överhuvudtaget, eftersom jag aldrig hinner tänka på det. Men det är klart som sjuttsingen att det påverkar. Både humör och energi och prestation. Jag måste tillåta mig att känna det.