TACK hörrni. Tack för all omtanke, för alla fina kommentarer. För förståelsen för vår enorma oro. För att ni delar med er av era egna stories kring tics, och för att ni skriver att vi gör nåt bra genom att belysa att de existerar. TACK.❤️

I går var den första dagen på länge då allt började kännas okej igen. Vi firade med att gå till Nytorget 6 hela familjen och beställa in en massa gott. Jag tog en The Vanja (obv✌?), Niklas en äggmacka och Iggy valde fattiga riddare.

Lycklig unge som ska få proppa magen full med gotte!

Lättnaden som just nu sänkt sig över oss alltså. Aaahhhh. Helt plötsligt kan vi andas fritt igen.

Har tänkt så mycket den senaste veckan på er som har svårt sjuka barn. Jag vet ju att några av er som läser bloggen har barn som är sjuka i exempelvis cancer. Det är så jävla överjävligt att sånt ens ska behöva existera, och med tanke på hur hårt jag kraschade denna vecka så har jag svårt att förstå hur man ens överlever sånt. Fast ändå inte. När man har barn så MÅSTE man ju göra det, för deras skull. Och man MÅSTE göra det mesta man kan och det bästa man kan, för deras skull.

Vill att ni ska veta att ni är mina hjältar. Känns futtigt och fjuttigt att säga, att försöka komma med någons lags ”beröm”. Och det är såklart bara en fis i rymden i det ni går igenom, men jag vill ändå säga det. Att behöva oroa sig på allvar över sitt barn måste vara det absolut värsta man kan gå igenom som förälder. All kärlek, styrka, respekt och energi till er.❤️

Kram på er alla, och många tack från två lite medtagna (tycker det syns i vår ögon på de här bilderna) päron.