God lunch! Tänkte kombinera två saker som jag älskar i dagens första inlägg: gofrulle på lokal – och Picklan, en av mina bästisar.
Jag har bara bästisar, nämligen. Är fullkomligt ointresserad av så kallade ”bekanta”. Nej, jag vill ha kvalle på kompisfronten, och lägger bara tid på dem jag verkligen älskar att umgås med.
Som den här mänskan, till exempel. Förmodligen den genomgodaste person jag någonsin träffat. Dessutom är hon sjukt smart, omtänksam som få – och asrolig. En perfekt bästis, helt enkelt.
För en tid sedan (jag tror det var ett drygt år sen) började jag gråta i poddisen när vi pratade om vänskapsrelationer. Inte för att jag blev rörd – utan för att jag blev illa berörd. Av mitt eget sätt att vårda (eller, misshandla snarare) mina vänskapsrelationer.
Jag berättade att jag träffat en kompis på stan av en slump. En kompis som hade föreslagit att vi skulle ses cirkus tio gånger – men jag kunde aldrig. ”Åhhh, sorryborry, jag är usel på att vårda mina vänskapsrelationer!” sa jag urskuldande till henne när vi sågs, halvt på skoj, halvt på allvar. ”Ja, det är du.” sa hon. På fullaste allvar.
Vid den tidpunkten var jag mitt uppe i all den värsta stressen och pressen med att försöka få GlamMom att rulla, samtidigt som jag rattade barn, blogg, podd, YouTube, Instagram och tusen grejer till. Jag hade noll tid över för mig själv, och ännu mindre för vänner.
Men det hon sa tog skruv, och jag blev så himla ledsen på mig själv. Hur kunde jag låta jobb komma emellan något som såklart var mycket viktigare? Mina relationer till andra mänskor?
Det mötet blev startskottet för Operation Rädda Vanjas Vänskaper, och jag är SÅ tacksam att min kompis var ärlig och sa precis som det var. Hon sa det inte för att skuldbelägga mig, utan det var mer ett krasst konstaterande. Jag vaknade till, och fick eld i baken vad gällde mina prioriteringar i livet.
För ett tag sen fick jag en fråga här på bloggen från en av er som lyssnat på just det där poddavsnittet när jag blev så himla ledsen på mig själv. ”Hur går det med vänskaperna?” undrade hon. ”Jag upplever det från bloggen/instagram som att du får till mer träffar med vänner nu och att du även tar dig tid att möta nya personer som du pratat med online!”
Och JA. Precis så är det.❤️
När jag sålde GlamMom i januari föll de stora bitarna på plats. TIDEN KOM TILLBAKA. Denna satans tid som jag jagat i flera år, som alltid slunkit undan och försvunnit i ett nafs, som alltid gjorde att jag var stressad, pressad, hade dåligt samvete – den återvände.
Det, i kombination med aktiva val att prioritera och säga nej gjorde att jag ganska omgående fick en helt annan vardag. En i princip stressfri sådan, som dessutom hade tid för vänner.
Så ja, jag tycker att jag blivit mycket bättre på att vårda mina vänskapsrelationer. I kväll kommer några kompisar över på kräftor, nästa vecka har jag ordnat en tjejmiddag, i går åt jag frulle med Picklan. Jag ser fram emot att fylla Bara Vara-rummet med härliga mänskor, goda middagar och roliga samtal.
Jag älskar mitt liv som det är nu. Jag jobbar lagom mycket, jag har en ljuvlig familj, jag tycker mitt hem börjar bli en dröm, jag träffar mina vänner och jag försöker även aktivt skaffa nya genom att räcka ut en hand till härliga mänskor i mitt virtuella kontaktnät.
Det är så lätt att bli fartblind när man stressar sig fram genom livet, och missa det som ändå är viktigast i slutändan; kärlek och relationer. Är så glad att jag lyckats bromsa mitt skenande tåg, och att jag i dag känner mig så nöjd med det liv jag skapat. Och jag är evigt och evinnerligt tacksam för mina asgrymma bästisar. Som jag hoppas att jag aldrig ska slarva med igen.
