Happy clappy måndag på er! Hoppas ni haft en strålande dag so far. Det har jag. Jag har nämligen spenderat min morgon i en sagolik studio, framför en mikrofon. En klassiskt vanlig ovanlig måndag, med andra ord.
Varför gjorde jag då detta månntro? Jo…
…det var nämligen dags att spela in en ljudscen till en av JC-filmerna. Filmen är uppbyggd på ett telefonsamtal mellan min karaktär och hennes bästis, och det samtalet spelas i bakgrunden medan filmen rullar.
Ovan ser ni manus. Och en (urdrucken, såklart – den var SÅ smarrig!) cappo. Ni får zooma in, ni som e nyfikna! ?
Såhär såg det ut när vi spelade in. Det var så SJUKT kul att få agera skådis igen!
Jag och ”bästisen” Hanna. Ni ser vad vi viftar med händerna medan vi snackar. #MethodActors
KUL och BRA och HÄRLIGT å allt sånt att ljudteknikern var en brutta; grymma Lisa! Töntigt kanske att jag ska behöva uppmärksamma detta. Jag hoppas innerligt att jag under min livstid får uppleva känslan av TOTAL LIKGILTIGHET när jag springer på kvinnor på klassiskt manliga positioner. Att det inte ska vara en positiv överraskning, utan en fullkomlig självklarhet. Där är vi (tyvärr) inte än, men SATAN I GATAN vad vi gör framsteg ändå!
Blev överlag väldigt inspirerad av Hanna och Lisa, som (när de inte spelar in ljud till reklamfilmer för JC) är en GRYM låtskrivar- och producentduo. Fick höra några låtar och blev GOLVAD. Så sabla begåvade mänskor! Misstänker att vi kommer få höra en hel del från denna duo på radio i framtiden, både under eget namn och sånt material de skriver tillsammans med andra artister. Ska bli spännande att följa.
Rob aka Mr Sunshine var såklart med också, och bjussade på lite gura i en inspelningspaus.
Titta vad glada och nöjda de ser ut! Tolkar det som att alla var nöjda med dagens skådisinsatser.
En liten Loop of Life får avsluta det här inlägget. Studion vi spelade in i är gamla Polarstudion, en legendarisk plats där nästan löjligt mycket musikhistoria skapats (Carolas ”Främling” spelades till exempel in i just precis det här rummet).
Numera drivs studion av musikkollektivet INGRID (där bland andra Lykke Li ingår), men för sisådär 16, 17 år sen stod en 23-årig Vanja på precis det där golvet och skakade av nervositet. Jag var där i egenskap av demosångerska och skulle sjunga in en låt som min dåvarande kille hade skrivit. Låten var VIKTIG, den skulle pitchas till ett amerikanst tjejband som jag har för mig hette Wild Orchid, eller nåt sånt. Det var en storsatsning, och att få med en låt på deras platta kunde innebära både pengar och fortsatta låtskrivaruppdrag.
Jag kände historiens vingslag i studioluften, men lyckades prestera rätt bra trots att jag var stressad och pressad.
När låten var färdigproddad skickades den till bandets amerikanska skivbolag – och den kom med och spelades in. Halleluja! Leadsångerskan (och gruppens tilltänkta stjärna) snodde alla mina wailar rakt av, och jag minns att jag tyckte det var lite icke-kreativt att hon inte gjorde något eget, utan bara härmade precis det som jag sjungit in. De behöll även alla mina körer.
Skivan blev dessvärre ingen hit, och bandet som alla trott så mycket på slittrades kort därefter. Några år senare såg jag dock leadsångerskan i ett nytt band, och den här gången blev det alla rätt. En världshit. Gruppen hette Black Eyed Peas, och låten hette ”Where is the love”.
Den icke-kreativa tjejen som rippade alla mina wailar hette Fergie. Och där har ni min Five Degrees Of Separation-story om henne.