Halleluja! Det var en glad och uppspelt groda som vi hämtade i går på nya föriset. *pustaruuuuuuuut* Precis som Annie skrev i kommentarerna så kan det nog vara som så att såna här förändringar ofta är värre för päronen än för kidsen.

Det hade gått bra i princip hela dagen, med undantag för en dipp på förmiddagen då grodan blivit lite ängslig. Men då fick han sitta med sin ”gamla” pedagog och sin snutte ett slag, så blev det bra sen. Resten av dagen hade gått toppen, och när vi hämtade på eftermiddagen var det en glad unge vi mötte, i full färd med att rita nåt tjusigt.

Eftersom det var första hämtningen slank vi runt ett slag på föriset så att Iggy fick visa oss sitt nya ställe. Det fanns en massa roliga grejer att leka med, han berättade om samlingen de haft efter lunch och att de sjungit Blinka Lilla Stjärna.

Vi hälsade på alla pedagoger, och allt kändes nog så bra som det kunde. Så himla skönt!

Efter föris hängde vi i olika parker tills det blev middagsdags. En glasspaus hann vi med också. Vi berömde honom för att han varit så modig som börjat på ett nytt ställe med nya vuxna och nya barn, och pratade om att saker och ting kan vara pirriga och att det är okej att tycka att nya grejer är lite läskiga.

Sen gick vi och käkade vietnamesiskt (ingen på Söder som missat ljuvliga Nem Nem Quan va? Ät crêpesen och den gröna papayasalladen, MUMS!). Önskar att jag kunde säga att vi satt där och hade en perfekt avslutning på kvällen, men de vietnamesiska crêpesen gick inte alls hem hos grodan tyvärr. Så det blev mest att slänga i sig maten ganska kvickt och sen köpa korv till Iggy på vägen hem. ?

Det kändes i alla fall toppen att det gick så bra i går. Dock ska man nog vara medveten om att det kan bli en backlash om några dagar, när Iggy liksom hajar att det nya föriset är en plats han ska gå till VARJE dag, och att det gamla inte längre finns kvar. Nu rider vi såklart en smula på nyhetens behag.

I dag gick lämningen också bra, trots några protester innan vi gick hemifrån om att han inte ville gå till föris. Att det var ”så pirrigt”. Men sen gick det alltså bra ändå.

Summan av kardemumman är väl att det känns så bra det kan, det här. Kan inte låta bli att bli så himla imponerad av min lilla unge (och alla andra små barn!). Bara det att vara så fysiskt liten i den här världen, och sen dessutom kastas in i nya sammanhang med nya mänskor. Det ÄR svinläskigt. Men de fixar det ju oftast ändå, förr eller senare. Barn är så himla, himla coola. Och kompetenta!❤️