Det här stället var favoritdelen av dagen för min del. Vi slank in genom en port, och vips befann vi oss på världens snyggaste ställe.

Tokfint, på det där rufsiga sättet som är precis som jag föreställt mig Berlin.

Vi hittade ett vansinnesmysigt fik där som hette Café Cinema.

Där dracks det en cappo. Eller, okej. Jag drack den inte alls, sippade bara och insåg att den var tokdålig. Men the surroundings vägde liksom upp den läskiga cappon. Med råge.

Pappsen sippade på ett glas vitt.

Berlinfniss.

Vart man än vände blicken på denna magiska lilla bakgård så var det apsnygg konst som bara skrek att den ville bli plåtad.

HUR fint ställe?

Min bror tyckte att mitt plåtande var i det närmaste hysteriskt. Men…

…när vi tagit oss allra längst in på den här luriga bakgården, och ovan skapelse tornade upp sig över oss (den rörde sig även kan jag tillägga – flaxade med vingarna)…

…så ryckte även han fram kameran. Ett gigantiskt flaxande plåtmonster går ju liksom inte att motstå… Only in Berlin, va?