I dag körde vi vårt numera klassiska söndagsrace: långprommis med Piggelini! Denna gång styrde vi kosan ner mot Årstaviken där det fick bli korvpaus på bryggan för mamma…

…å mjölkpaus för Iggy. Himla smidigt att kunna kombinera amning å ersättning. Vi har alltid en flaska NAN förberedd i skötväskan, så att vi kvickt kan styra käk till Iggly vid tillfällen då det e trixigt att amma. Som t ex på en blåsig brygga, får mjölkstockning bara av tanken att plocka fram boobsen där.

Det är också himla mysigt att Niklas får mata så mycket. Innan vi fick barn trodde vi (eftersom så många hade sagt det till oss) att det skulle vara ungefär 95% mamma och 5% pappa som gällde för bebisen de första månaderna. Just för att käket finns hos mamsen. Men så har det inte alls varit, och att Niklas kan mata Iggy precis lika bra som jag kan, har för oss varit jättebra och garanterat bidragit till att vi känner oss lika delaktiga.

Det var ju inte planerat att vi skulle köra ersättning, så blev det för att mjölken inte var tillräcklig i början. Men såhär i efterhand så var det bara bra att det blev så, för oss funkar den kombon superbra. Självklart kan man pumpa ur bröstmjölk också, så att pappan kan ge flaska om man skulle vilja det. Men det känns inte som att man skulle orka göra det, det blir liksom ett extra meck att pyssla med.

Hursom, jag är himla tacksam att det finns så bra ersättning som det gör, och att ingen (varken på BB, MVC eller BVC) har försökt ge mig dåligt samvete för att jag inte helammar. Har en vän som fick barn för en tid sedan, och vars bebis skrek konstant i tre månader. Det var ett mindre helvete för hela familjen såklart. Och att ge ersättning var det inte tal om, så fort hon nämnde det så vajades den stora Dålig Mamma-flaggan av både barnmorskor och barnskötare. Så hon fortsatte kämpa på med sin otillräckliga amning.

Efter tre månader (när hon och familjen stod på randen av vansinne) gav hon upp och köpte semp. Och då var det som att de fått en ny bebis. Skrikandet upphörde omgående. När man hör sånt så blir jag så satans arg. Dels för hennes och hennes lilla familjs skull eftersom jag vet vilket helvete det var med en konstant ledsen bebis. Men jag blir också arg för barnets räkning – är det verkligen en så himla bra idé att svälta sin bebis i tre månader? För det är ju precis det man gör om man inte har tillräckligt med mjölk, och ändå tvingas envisas med att vägra andra matalternativ.

Självklart ska man försöka få igång sin amning om det är det man vill, men att utbildade fackmänniskor hellre ser att en bebis svälter i flera månader än att föräldrarna får ge ersättning, det begriper jag bara inte.