En tid senare skulle jag till min gynekolog för en rutinkoll. Tänkte att jag skulle passa på att fråga även henne om det här med snitt; hur hon såg på det, och vad man har för rättigheter. Denna gång kom jag förberedd, med stooora pappersnäsduksförrådet i handväskan, redo för en ny dos däng. Men, den här gången slapp jag gråta alls. Nu möttes jag av en helt annan attityd.
Sakligt presenterade hon fakta kring de olika förlossningssätten, informerade om fördelar och nackdelar samt avslutade med att säga att hon aldrig varit med om någon kvinna som verkligen velat föda med kejsarsnitt, som inte fått det. Men det viktigaste av allt var att hon gjorde detta utan att lägga in några personliga värderingar i hur hon pratade med mig. Hon var varken för eller emot mitt beslut, hon informerade bara om de olika fakta som fanns kring det jag undrade över. Och vips! …så transporterades jag tillbaks från gamla Ryssland till Sverige igen. Skammen över att redan vara en Dålig Mamma innan jag ens blivit gravid skingrades. Jag andades ut, det kändes som att jag faktiskt kanske hade ett val ändå. Och den där känslan av glädje och lättnad som jag längtat så intensivt efter infann sig plötsligt. Den la sig som varm bomull inuti, och jag fick äntligen gå hem till Niklas och säga de där magiska orden som jag vet att han längtat efter så länge: ”NU KÖR VI! Nu gör vi en bebis!”.
Tydligen var min kropp lika sugen som min kille på att styra upp kids, för jag blev gravid på första försöket. Och när vi hade tagit oss igenom de där första veckorna där man ständigt oroar sig för missfall, så var det dags att skriva in sig på en mödravårdcentral. Då började oron mala igen. Hur skulle denna barnmorska reagera på mina kejsarsnittsönskningar? Skulle jag hamna i Ryssland eller Sverige? Jag frågade runt bland mina vänner och fick tips om en barnmorska som en av mina närmsta vänner upplevt som väldigt bra. Min vän som rekommenderade henne har själv tre barn, två är födda vaginalt och en med akut snitt. Så det var inte så att jag letade efter en ”snittvänlig” barnmorska, jag ville bara ha någon som var vettig och opartisk. När jag skrev in mig på mvc och träffade henne för första gången berättade jag direkt att jag ville föda med kejsarsnitt.
Min tanke var, att om jag skulle få Rysslandsreaktionen så skulle jag byta barnmorska omedelbums, så att jag så fort som möjligt kunde hitta någon jag kände mig trygg med. Men tack och lov slapp jag det. Jag förklarade varför jag kände som jag gjorde, och att min stora skräck var att jag skulle behöva gå och oroa mig för att inte få föda som jag vill, när jag redan har en bebis i magen. Och jag måste säga att jag kunde inte fått en bättre barnmorska, eller en bättre reaktion. Hennes inställning var, precis som min gynekologs, nykter och opartisk och hon gav mig information om bra vs mindre bra med olika sätt att föda barn. Det enda personliga som las in i samtalet var att hon sa: ”Att vara gravid är fantastiskt, och det sista du ska göra är att spendera det kommande halvåret med att oroa dig. Det är varken bra för dig eller barnet. Du ska njuta av den här resan! Det finns ingen som kan tvinga dig till hur du ska föda ditt barn, så släpp omedelbart de här tankarna och slappna av. Vill du verkligen ha ett kejsarsnitt så kommer du att få det, så från och med i dag vill jag att du släpper den här oron och börjar njuta till hundra procent av att vara gravid!”.
Sen informerade hon om vägen man vandrar i processen att få ett snitt (samtal på Auroramottagningen med barnmorska som är specialutbildad på förlossningsrädsla, samt samtal med läkare). Och så rekommenderade hon att vi ändå deltog i en förlossningsförberedande kurs (FUB) om vi skulle ändra uppfattning på vägen, alternativt att bebisen skulle komma för tidigt. Det var alles. Sen pratade vi om annat. Återigen la sig lättnaden som en len filt inuti, och jag slappnade av. Rejält den här gången.
