Hej fina läsare. I dag kommer det ut ett nytt avsnitt av ”Gravid vecka för vecka”, och jag är jättenervös för hur det ska tas emot. Så pass nervös att jag förberett detta blogginlägg, som nåt slags försvarstal. Och samtidigt som det känns skönt att få förklara mig, så blir jag också lite ledsen av att jag tycker att jag faktiskt MÅSTE förklara mig. För måste jag verkligen det? Ska det inte bara vara fullkomligt självklart att jag och ingen annan vet bäst hur jag vill hantera det största jag kommer få vara med om i hela mitt liv?
Avsnittet som sänds i dag handlar om hur jag vill ha min förlossning, och att jag vill föda med planerat kejsarsnitt. Något som upprör en väldans massa känslor hos en väldans massa människor har jag märkt. Och eftersom det är fullkomligt omöjligt att ge en komplett bild av varför jag vill föda på det här sättet i ett femminuters YouTube-program (som jag dessutom inte vet hur det klippts ihop, har i skrivande stund heller inte sett det), så vill jag berätta lite mer om hur mina tankar kring detta går. Så det gör jag här och nu.
Jag har alltid känt väldigt starkt att när det är dags för mig att skaffa barn, så är det via snitt. Det här är alltså inte något jag kom fram till i förrgår. En anledning till att jag vill föda med kejsarsnitt är att jag är ett kontrollfreak av rang; jag vill veta varnärhur saker och ting ska ske, i vilken ordning och på vilket sätt. Jag avskyr tanken på att inte ha hundraprocentig koll när mitt barn kommer till världen. Jag vill helt enkelt känna att jag har så bra pejl på läget som jag bara kan, såväl fysiskt som psykiskt.
Med det säger jag absolut inte att alla som föder vaginalt inte är närvarande, eller känner kontroll under sin förlossning. För det finns såklart massor av tjejer som har benkoll på situationen när det är dags att föda barn. Och som har en fantastisk upplevelse. Och lika självklart finns det massor av tjejer som inte känner någon kontroll överhuvudtaget, och som även de har en fantastisk upplevelse. Det jag vill förmedla med det här blogginlägget gäller alltså endast hur jag känner, och vad som känns rätt för mig. Vi är alla olika, och tankarna i den här texten står endast för mig, och vad som känns bra för min del.
En annan anledning till varför jag vill föda med kejsarsnitt är för att jag upplever vaginala förlossningar som lite av ett lotteri. De kan gå fantastiskt bra; mamma, pappa och barn upplever livets starkaste stund tillsammans, oavsett om det sa ”plopp” eller om det blev en kamp så mår alla bra efteråt, världens mest omtumlande äventyr resulterade i en liten bebis. Helt plötsligt går man från att vara två till att Bli En Familj. Och jag förstår att det måste vara jordens ballaste känsla.
Men, det kan också gå snett; förlossningen gick inte som planerat, och plötsligt börjar det där omtumlande äventyret mest likna en mardröm. Med livrädd pappa och mörbultad mamma, som fortare än kvickt helst bara vill glömma den där sugklockan, det där akuta kejsarsnittet, den där känslan av mendetvarjuintesåhärdetskullebli. Visste jag att jag skulle få vara med om upplevelse nummer 1 så är det möjligt att jag skulle överväga det alternativet. Men lotteriets odds gör att jag inte vill det.
Jag är i princip sist ut i min bekantskapskrets med att skaffa barn. De flesta av mina vänner har ett, två eller till och med flera kids, så självklart finns det exempel på såväl dröm- som mardrömsförlossningar bland dem. Men jag måste säga att min bild är att de där vinstlottsupplevelserna ändå är underrepresenterade. Och det beror inte på att mina tjejkompisar fyllt mig med skräckhistorier, tvärtom så har jag verkligen fått dra ur dem information om hur deras födslar var. Det sista man vill är ju att skrämma upp sin vän. Men efter ett decennium av kompisar som skaffat barn, så måste jag nog säga att min önskan att få föda med kejsarsnitt bara vuxit sig starkare.
Men – oavsett vad man har för skäl att inte vilja föda vaginalt, så skulle jag önska att det inte var så himla stigmatiserat. För stigmatiserat är det. Varje gång någon frågar mig om min förlossning, och jag nämner att vi vill föda med kejsarsnitt, så DÖR konversationen. Och stämningen. Samtalet tar slut. I början drog jag mig för att berätta, kände mig skyldig, dum och dålig. Och gjorde jag inte det så såg personen som jag pratade med till att jag kände mig så, genom att påpeka hur värdelöst ett kejsarsnitt är, för både mig och bebisen. Vilket såklart inte stämmer. Ändå ”vet” alla att det är ett så undermåligt alternativ.
Och självklart finns det risker även med ett planerat kejsarsnitt, och det kan såklart uppstå komplikationer. Tro mig, jag är väldigt medveten om att det är en omfattande och ingående bukoperation, det är ingen söndagspromenad. Men jag har bollat mina tankar kring detta så länge och med så många läkare att jag känner mig väldigt trygg i att ett planerat snitt är ett högst fullgott alternativ. Och det är väl det jag skulle vilja känna lite mer; att det finns flera legitima sätt att föda barn, inte bara ett. Och det här är mitt sätt.
Jag har ofta känt mig väldigt ensam vad gäller de här tankarna. Har inte hittat så mycket information på nätet som jag hade önskat, kanske håller de som känner som jag tyst för att det anses lite ”fult” att vilja föda med kejsarsnitt? Men just därför är det så himla viktigt för mig att ta upp det här ämnet i de kanaler som jag nu har fått tillgång till; i programmet och här i bloggen. Jag önskar att jag hade haft någon att ställa frågor till, någon att bolla med. Så därför tycker jag att vi öppnar spjället: oavsett om du tycker att jag gör fel, eller om du kanske känner igen dig och funderar på samma saker som jag, så är det fritt fram att ställa frågor i kommentarsfältet. Jag lovar att svara på allt.
Kommentera