Nu har min Ensamma Vecka passerat, och om några timmar hämtar jag upp lilla familjen på Centralen. Jag kommer möta dem vid tåget med kroppen full av pussar och kramar – och kanske kommer jag gråta en skvätt. För jag har saknat dem.
Men jag ska ärligt säga att den här veckan har varit LJUVLIG. MAGISK, till och med. Att i såhär många dagar i sträck få vara drottning över min egen tid, fokusera 100% på mina egna behov, göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill har varit en nästintill religiös upplevelse för en mänska som jag. En mänska som inte har helt obetydliga eremit-drag och som alltid trivts utomordentligt förträffligt i sitt eget sällskap.
Jag brukar ju lyssna på Tvillingpodden, och i ett avsnitt för inte så länge sen sa Jessica (som är ganska olik mig vad gäller det här att vilja vara för sig själv) att det bästa som hänt henne var att få barn, för då ”Behövde hon ju aldrig längre vara ensam”. Och för mig är det nog precis det som varit det tuffaste med att få barn – att jag aldrig längre får vara ensam. Så olika det kan vara. Såklart.
Och inget är givetvis bättre än det andra, utan man får ju navigera genom livet på det sätt som tillfredsställer ens egna behov bäst. Att ha det här upplägget med varsin ensam vecka på sommaren är för mig ett fantastiskt andhål. Ett tillfälle att dels lära känna mig själv igen (låg i två timmar i går kväll på soffan och lyssnade på Erik Satie, Mozarts Reqiuem och vansinnigt vackra svenska körverk som jag sjöng när jag gick i skolan, MAGISKT!✨), och dels känna att jag aktivt väljer det liv jag lever till vardags – eftersom jag får en chans att stanna upp och reflektera.
För visst väljer jag familjelivet, trots ljuvligheten i att få bestämma själv i mitt eget sällskap. Även om en vecka isär inte är tillräckligt för att jag ska sakna ihjäl mig, nej. Faktiskt inte. Så funkar inte jag. Två veckor – jo, men då tror jag nog att det skulle kännas så. Nåt jag däremot känner efter en vecka i eget sällskap är tomheten. Den kände jag inte av alls de första dagarna, men i går kom den krypande. Känslan av att livet är nåt mer.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att få barn är för mig som att konstant ha en komedi spelandes. Eller en rom-com. Och då och då (oftare ibland, beroende på vilken fas vi befinner oss i) ett frustrerat drama. Tack vare Iggy skrattar jag flera gånger varje dag och tack vare Iggy svämmar hjärtat över av kärlek morgon, middag och kväll. Av frustration också, såklart. När det minsann INTE ska borstas några tänder, INTE ska sättas på några kläder, INTE ska tas av några kläder, INTE ätas någon mat. Ja, ni vet.
Men den största delen av tiden fyller min goda lilla unge både mig och mitt liv med så himla mycket fint. Utan att anstränga sig – bara genom att finnas till. Så mycket fint som inte fanns där förut. Och det är det jag känner nu, när jag upplever att det är tomt. Att gå tillbaka till hur det var innan barn känns otänkbart, och meningslöst. Det är som att ha levlat upp sig i ett datorspel, man vill inte gå tillbaks till nivån under, liksom.
Med det inte sagt att livet med barn är perfekt och att det finns noll att uppskatta utan kiddos. Nepp. Som ni vet har jag ju min ensamma vecka av en anledning. Samma anledning som gjort att jag och Niklas valt att dela upp våra helger. Varje helg har vi en dag ihop med familjen, och den andra dagen får någon av oss spendera själv. Varannan vecka är det min tur, varannan vecka är det Niklas tur.
Att få tid för sig själv är så viktigt, för oss. Att få den när man är ledig är ett måste. För visst kan man gå ut och käka lurre själv en tisdag, men det är ju inte det man är ute efter. Nej, man är ute efter att ha en ledig lördag som man får spendera precis hur man vill. Vill man hänga med kompisar, dra iväg på äventyr – eller grisa hela dagen i soffan framför en serie? Well, det är upp till en själv.
De dagarna är en miniresa tillbaks till ens gamla liv. Till en tid då man bestämde alltalltallt på egen hand. Och får man de där tidsresorna med jämna mellanrum är det lättare (tycker jag) att uppskatta det andra livet man har, här och nu. För det är ju rackarns, rackarns fint.
